Till Förruttnelsen

När jag nu går omkring i min trädgård erinras jag osökt om Stagnelius´ dikt:

TILL FÖRRUTTNELSEN

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

    att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

    blott dig till förhoppning jag äger.

Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren

den suckande älskarn din boning skall nå.

Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren

    skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,

    förkväv i ditt famntag min smärta!

I maskar lös tanken och känslorna opp,

    i aska mitt brinnande hjärta.

Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver

den stora, den grönskande jorden åt mig.

Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver

    därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm

    oss svartklädda brudsvenner följa.

Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,

    och gröna gardiner oss dölja.

När stormarna ute på världshavet råda,

när fasor den blodade jorden bebo,

när fejderna rasa, vi slumra dock båda

    i gyllene ro.

(Erik Johan Stagnelius, Strödda dikter efter tiden omkring 1818)

Höstlunk

Nu gäller det att både hinna med att förbereda trädgården för vinter

 och njuta av novembermyset

(innan julstöket ställer krav!) 

Jag sitter länge och äter frukost, läser tidning och och tittar på TV-nyheter

Hittills har vi sluppit höststormar

men det finns ju just därför mycket löv att räfsa

(vanligtvis brukar nordvästen forsla dem inåt land!)

Solen går ju ner före 16.00

MEN

Det innebär att man kan njuta av vackra solnedgångar...

Tid och ork för seriös läsning gives också

Det gick 58 år innan jag blev färdig att börja läsa...

MEN

Nu har jag läst halva

OCH 

njuter  för varje sida.

÷

Det är absolut i rättan tid 

- nu har jag levt så länge och läst så mycket Gullbergdikt att jag verkligen kan 

tillgodogöra mig innehållet till 100 %

Nr 42!

är nu färdigläst.

Carl Fehrman blev fil dr och docent vid Lunds universitet 1945 

och var professor i litteraturhistoria med poetik vid samma universitet 1958-1980.

Hjalmar Gullberg har ju alltsedan Lundatiden varit min/vår "huspoet" 

Den framtida maken skanderade årligen  i maj 

 under 56 års äktenskap första strofen i "Kyssande vind", 

med sin "bendårande" stämma:

Kyssande vind

Han kom som en vind
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind
han kysste allt blod till din hud
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

---

 Ur Wikipeda:

Gullberg, som studerade latin, grekiska och litteraturhistoria, blev filosofie licentiat i Lund 1927, var redaktör för tidningen Lundagård, blev filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet 1944 och översatte av grekiska dramer, franskt 1600-tal och spanskspråkig lyrik. Hans avhandling handlade om Ola Hansson. Ledamot av Svenska Akademien 1940–1961.

 1898-1961

÷

  Avsnitten under  VÄGEN TILL LYRIKEN är en komplettering till det

 jag tidigare  haft kännedom om

MEN

KOMIKEN

MYSTIKEN

EROTIKEN

ANTIKEN

POLITIKEN

MUSIKEN

är en intressant genomgång av CF med åtskilligt citat från diktskatten. 

÷

Särskilt intressant var avsnittet POLITIKEN med Gullbergs

reaktion  och ängslan på Hitlers maktövertagande,och andra världskriget

 med bl.a. ockupationen av Danmark

Gullberg var en drivande kraft bakom radioprogrammet  Dagens dikt även om han inte startat programserien och valde ofta själv vad som skulle läsas upp. 

 Han anses till exempel ha gjort valet av Tegnérs Det eviga den 9 april 1940, 

några timmar efter beskedet om den tyska invasionen i Danmark och Norge.

80årsmemorial

IDAG

är det 80 sedan Federico García Lorca blev mördad av Francosidan i det Spanska inbördeskriget.

Lorca studerade juridik och litteratur i Madrid 1919–1928. Han debuterade 1920 med dramat

 El maleficio de la mariposa ("Fjärilens förbannelse"). Lorca var en mångsidig och nydanande författare med ett tydligt, om ej direkt, politiskt engagemang.

Efter besök i Nord- och Sydamerika återvände Lorca till Spanien och drev från 1932 studentteatern "La baracca", med en klassisk repertoar. Lorcas egna pjäser, mest bemärkta torde tragedierna Bodas de sangre ("Blodsbröllop") Yerma och La casa de Bernarda ("Bernardas hus") vara, centrerades kring människornas eviga frågor om kärlek, liv och död, och han kom genom sitt författarskap - Lorca var också lyriker - att förena traditionsmedvetande med förnyelse. Som exempel på det senare kan nämnas den surrealistiskt färgade diktsviten Poeta en Nueva York liksom komedin 

Lorca var under studenttiden vän med Salvador Dalí och Luis Buñuel.
---
Lorca kom från en intellektuell och liberal miljö, och var hängiven anhängare av den spanska republiken, etablerad efter monarkins fall 1931. På grund av detta kom han på kollisionskurs med högerkrafterna (liksom f.ö. katolska kyrkan) i det spanska samhället, vilka samtidigt avskydde hans radikalism i övrigt, och han sågs som rojo ("röd"). I augusti 1936, i början av det spanska inbördeskriget, mördades han av Francosidan.

 ÷

 Jag vill sova en stund,

en stund, en minut, ett sekel;

men alla ska veta att jag inte har dött,

att det finns ett stall av guld på mina läppar,

att jag är Västanvindens vän, att jag är mina tårars skugga

Ovidius

"Det är sent i livet. Nedbruten av sitt öde skriver den landsförvisade ­poeten Ovidius förtvivlade brev hem till Rom där han en gång varit en uppburen författare. Nu har han ­fallit i onåd hos kejsar Augustus och tycker sig förpassad till världens ände, där han tvingas leva bland okultiverat folk med barbariska seder. Man talar inte ens latin."

Ovanstående är inledningen på en understreckare av Magnus Hallin i SvD 5/7 2015 

 Kejsar  Augustus visar här rena rama Putinfasoner!

 

Nihil sub sole novum

Kvällspromenad

Gårdagen var jag flitig med min bokföring och korrespondens

Jag var inte redo för resten av lifvet förrän 15.30

Efter eftermiddagsfika tog jag mig en tur ner till havet:

kl17.58

Det var ej dag, det var ej natt,

det vägde mellan båda

Fritjofs saga

Dödsfall med positiv spin-off-effekt!

Mitt i turbulensen med Luft-Hansaplanet, strider i Jemen 

och inför Sveriges VM-kval i fotboll mot Moldavien, stillnar nyhetsflödet:

Tomas Tranströmer avled den 26 mars vid knappt 84 års ålder
Boken ovan inköpte jag strax efter utgivandet 2001 - eftersom jag kände att jag behövde utforska detta i medierna allt mer prisade verk.
Det blev inte mycket av det.
Ej heller när han 2011 fick Nobelpriset
MEN NU
På  TV 4.as Nyhetsmorgon läser Lena Endre dikten nedan :

Blåsipporna

Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De är på något sätt oväntade. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Den där ivriga violettblå färgen väger numera ingenting. Här är extas men lågt i tak. ”Karriär” –  ovidkommande! ”Makt” och ”publicitet”  –  löjeväckande! De ställde visst till med stor mottagning uppe i Nineve, the giordo rusk*) ok mykit bangh. Högt i tak – över alla hjässor hängde kristallkronorna som gamar av glas. Istället för en sådan överdekorerad och larmande återvändsgränd öppnar blåsipporna en lönngång till den verkliga festen, som är dödstyst.

Tranströmer, Tomas.  Det vilda torget. Bonniers, 1983.
*)  ”the giordo rusk”  är ett citat ur Erikskrönikan (1300-talet), beskriver musikutövning.

Stolpe in!

Jsg utlovade ju efter recensionen av första delen av Stolpes memoarer

Idyll och orosmoln

EN SPÄNNANDE FORTSÄTTNING

Stolpe skriver så ledigt och lätt, även om svåra ämnen, att jag
på kvällen när jag satte in ovanstående i hyllan
Av bara farten läste

 Det är bara 110 sidor med ganska stor stil
MEN
 det är en fröjd att läsa.
Jag har till skillnad från Idyll och Orosmoln läst den förut, när den kom ut 1980, och fick i memoarboken ju mycket information om hur SS.s egen uppfattning formades när det gällde de aktuella kulturpersonligheterna som behandlas:

Som framgår av baksidestexten lyckas SS skjuta OL totalt i sank
 UTAN
 att var oförskämd.
Mycket av det han anför för att styrka sina påståenden består i CITAT
dvs det är OL själv som skriver oförskämdheterna mot nationalklenoderna.
Bara ett exempel från sidan 68 som handlar om Hjalmar Gullberg:

" Det gyllene legendljus som Gullberg lägger tjocka lager av på  sin lyriska tavla", säger han,"kommer från en stjärna som längesdean slocknat"

Ja, för honom (dvs OL) har den verkligen slocknat.
Exemplet visar vilka väldiga områden av europeisk ande-och kulturliv
 denne kritiker själv avskurit sig från.
Varför har han gjort det?
Därom ger hans författarskap klart besked: därför att amoralism är oförenlig med varje form av andligt liv. Det är av samma skäl som hans Dantebok ger en helt snedvriden bild av kristenhetens störste diktare. Allt hos honom som är kristet underkänns.

 OCH
det är glimrande ROLIGT
man kluckar av förtjusning.

PS Långt innan denna bok kom ut,  nämligen 1969 sa´vi upp vår mångåriga  prenumeration på DN
Det var framför allt tjejmaffians härjningar och , som vi tyckte oss ana, Jolos misstrivsel som föranledde detta.
Sedan dröjde det till Gustaf von Platen blev chefredaktör 1974 för Svenskan  som vi valde att åter ha en rikstidningsprenumeration DS

Bayeux-tapeten IV: Vad hände se´n?

I berättelsen om upplösningen efter slaget berättas:

Då hertug Vilhelm efter slaget vendte tilbage till valplatsen, beretter Poitiers "kunne han ikke uden medfølelse stirre på denna blodsudgydelse, skønt de dræbte var onde mænd, og skönt det er godt og hæderfuldt i en rætfærdig krig att dræbe en tyran.. Den blodige slagmark var dækket av blomsten av Englands ungdom og  adel. Kongens to brødre blev fundet nær ham, og Harald selv, der var berøvet alle distinktioner, kunne ikke identificeres ved hjælp af sit ansigt, men kun vid visse mærker på sin krop..."

Om tillvägagångssättet vid identifieringen har Heinrich Heine skrivit en dikt

 Heinrich Heine

1797-1856

Schlachtfeld bei Hastings



Der Abt von Waltham seufzte tief,
Als er die Kunde vernommen,
Daß König Harold elendiglich
Bei Hastings umgekommen.

Zwei Mönche, Asgod und Ailrik genannt,
Die schickt' er aus als Boten,
Sie sollten suchen die Leiche Harolds
Bei Hastings unter den Toten.

Die Mönche gingen traurig fort
Und kehrten traurig zurücke:
»Hochwürdiger Vater, die Welt ist uns gram,
Wir sind verlassen vom Glücke.

Gefallen ist der beßre Mann,
Es siegte der Bankert, der schlechte,
Gewappnete Diebe verteilen das Land
Und machen den Freiling zum Knechte.

Der lausigste Lump aus der Normandie
Wird Lord auf der Insel der Briten;
Ich sah einen Schneider aus Bayeux, er kam
Mit goldnen Sporen geritten.

Weh dem, der jetzt ein Sachse ist!
Ihr Sachsenheilige droben
Im Himmelreich, nehmt euch in acht,
Ihr seid der Schmach nicht enthoben.

Jetzt wissen wir, was bedeutet hat
Der große Komet, der heuer
Blutrot am nächtlichen Himmel ritt
Auf einem Besen von Feuer.

Bei Hastings in Erfüllung ging
Des Unsterns böses Zeichen,
Wir waren auf dem Schlachtfeld dort
Und suchten unter den Leichen.

Wir suchten hin, wir suchten her,
Bis alle Hoffnung verschwunden -
Den Leichnam des toten Königs Harold,
Wir haben ihn nicht gefunden.«
Asgod und Ailrik sprachen also;
Der Abt rang jammernd die Hände,
Versank in tiefe Nachdenklichkeit
Und sprach mit Seufzen am Ende:

»Zu Grendelfield am Bardenstein,
Just in des Waldes Mitte,
Da wohnet Edith Schwanenhals
In einer dürft'gen Hütte.

Man hieß sie Edith Schwanenhals,
Weil wie der Hals der Schwäne
Ihr Nacken war; der König Harold,
Er liebte die junge Schöne.

Er hat sie geliebt, geküßt und geherzt,
Und endlich verlassen, vergessen.
Die Zeit verfließt; wohl sechzehn Jahr'
Verflossen unterdessen.

Begebt euch, Brüder, zu diesem Weib
Und laßt sie mit euch gehen
Zurück nach Hastings, der Blick des Weibs
Wird dort den König erspähen.
Nach Waltham-Abtei hierher alsdann
Sollt ihr die Leiche bringen,
Damit wir christlich bestatten den Leib
Und für die Seele singen.«

Um Mitternacht gelangten schon
Die Boten zur Hütte im Walde:
»Erwache, Edith Schwanenhals,
Und folge uns alsbalde.

Der Herzog der Normannen hat
Den Sieg davongetragen,
Und auf dem Feld bei Hastings liegt
Der König Harold erschlagen.

Komm mit nach Hastings, wir suchen dort
Den Leichnam unter den Toten,
Und bringen ihn nach Waltham-Abtei,
Wie uns der Abt geboten.«

Kein Wort sprach Edith Schwanenhals,
Sie schürzte sich geschwinde
Und folgte den Mönchen; ihr greisendes Haar,
Das flatterte wild im Winde.

Es folgte barfuß das arme Weib
Durch Sümpfe und Baumgestrüppe.
Bei Tagesanbruch gewahrten sie schon
Zu Hastings die kreidige Klippe.

Der Nebel, der das Schlachtfeld bedeckt
Als wie ein weißes Leilich,
Zerfloß allmählich; es flatterten auf
Die Dohlen und krächzten abscheulich.

Viel tausend Leichen lagen dort
Erbärmlich auf blutiger Erde,
Nackt ausgeplündert, verstümmelt, zerfleischt,
Daneben die Äser der Pferde.

Es wadete Edith Schwanenhals
Im Blute mit nackten Füßen;
Wie Pfeile aus ihrem stieren Aug'
Die forschenden Blicke schießen.

Sie suchte hin, sie suchte her,
Oft mußte sie mühsam verscheuchen
Die fraßbegierige Rabenschar;
Die Mönche hinter ihr keuchen.

Sie suchte schon den ganzen Tag,
Es ward schon Abend - plötzlich
Bricht aus der Brust des armen Weibs
Ein geller Schrei, entsetzlich.

Gefunden hat Edith Schwanenhals
Des toten Königs Leiche.
Sie sprach kein Wort, sie weinte nicht,
Sie küßte das Antlitz, das bleiche.

Sie küßte die Stirne, sie küßte den Mund,
Sie hielt ihn fest umschlossen;
Sie küßte auf des Königs Brust
Die Wunde blutumflossen.

Auf seiner Schulter erblickt sie auch -
Und sie bedeckt sie mit Küssen -
Drei kleine Narben, Denkmäler der Lust,
Die sie einst hineingebissen.

Die Mönche konnten mittlerweil'
Baumstämme zusammenfugen;
Das war die Bahre, worauf sie alsdann
Den toten König trugen.

Sie trugen ihn nach Waltham-Abtei,
Daß man ihn dort begrübe;
Es folgte Edith Schwanenhals
Der Leiche ihrer Liebe.
 
Sie sang die Totenlitanei'n
In kindisch frommer Weise;
Das klang so schauerlich in der Nacht -
Die Mönche beteten leise. -

Läs den spännande fortsättningen!

Vårstädning

Nu har vi fått drygt två timmar mera dagsljus - snön har smält - dimman lyft

Det blir NÖDVÄNDIGT att städa skrivbordet...

Bland all gamla påminnelselappar - de flesta färdiga för papperskorgen - finns så den här.

Jag kan inte minnas varför jag skrivit och sparat den.

Vid en sökning på Googles  får jag förklaringen:

13/4 1939 - 30/8 1913
 Det är en HAIKU som Seamus  Heaney skrev:

Jonas Ellerström:

"---På ryggen stod, i svart tryck, en av de många dikter som gästande poeter under poesidagarnas tjugoåriga existens skrev om Ales stenar. Dit gick bussutflykten med alla de internationella storheterna varje år, och medan vi rullade in mot Kåseberga brukade det vara min uppgift att i mikrofonen berätta lite om stensättningen - som ju vilar osynlig på kullens topp till dess att man kommit på femtio meters avstånd - och att inbjuda alla att i konkurrens med Anders Österling skriva en dikt om Ales sista skepp.
---
 På återvägen mot Malmö satt jag i bussätet bakom Seamus Heaney, diktens författare, och hans hustru Marie, själv författare och en fin sångerska i klassisk irländsk stil. Jag berättade om landskapet omkring oss, att Österlen på grund av sin lätta sandjord hade blivit Skånes fattiga hörn, där brödsäd inte gav tillräcklig avkastning utan bönderna i stället fick satsa på potatis och morötter. Heaney nickade eftertänksamt och sade, nästan lite belåtet: "Jag förstår. Det påminner om Ulster."

Nästa morgon fick jag och andra av Poesidagarnas medarbetare dikten om Ales stenar av Seamus Heaney, vackert handskriven på fint grått papper. Den tillhör de minnen från de åren jag sparat sedan dess, och i dag när beskedet kommer att Heaney gått bort vid 74 års ålder tänker jag tillbaka på den majdagen och Heaneys nyfikna, vänliga röst och ansikte.---"

Ale stenar är för mig en av de mest poetiska platser som finns!

SÅ
Nu förstår jag varför jag tillverkat och sparat lappen!

Förundran

I morse vaknade jag som vanligt vid att klockradion spelade upp programmet

"Tankar för dagen"

Det var 

Patricia Tudor Sandahl som talade om
 FÖRUNDRAN

"Förundran är förvåning som ger upphov till tankfullhet"

På mindre än fem minuter  lyckades PTS förmedla flera för mig nya insikter om konsten att leva:

EX
WHO:s Åtta grundstenar för existentiell hälsa där ju FÖRUNDRAN ingår.

1. ANDLIG KONTAKT: kontakt med något större som hjälper en att uppleva trygghet och tillförsikt.

2. MENING OCH SYFTE MED LIVET: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.

3. UPPLEVELSE AV FÖRUNDRAN ÖVER TILLVARON: att man kan känna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.

4. HELHET: att tankar, känslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga är en enhet.

5. ANDLIG STYRKA: att hitta sätt att komma igenom det som är svårt och känna glädje i livet.

6. HARMONI OCH INRE FRID: att vara tillfreds med sig själv och känna ett lugn.

7. HOPPFULLHET OCH OPTIMISM: att ha en framtidstro även när livet är svårt.

8. EN PERSONLIG TRO (behöver ej vara av religiös art) som ger en styrka i vardagen och hjälper en att njuta av livet.

 - Hänvisa till Robert Frosts definition av POESI

Citera Michael Leunig:

Gud, ge oss regn när vi förväntar oss sol,
ge oss musik när vi förväntar oss problem,
ge oss tårar när vi förväntar oss frukost,
ge os en herrelös hund när vi förväntar oss gratulationer,

Gud lek med oss
vänd oss åt sidan och opp och ned!
 

OCH

 Albert Einstein:
Man kan leva sitt liv på två olika sätt:
Som om Allting är ett mirakel
OCH
Som om Ingenting är ett mirakel.

Att just dessa "Tankar för dagen" gick rakt in i mitt hjärta, 

menar jag beror på att jag sedan tidig barndom

 och fortfarande vid snart åttio års ålder 

har haft - och lyckats behålla - en spontan förmåga att gripas av

FÖRUNDRAN!

Födelsedagsbarn 25

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna...

Vi som varit med ett tag vet ju att dessa rader härrör från Fänrik Ståls sägner.På den tiden Kungliga Skolöverstyrelsen övervakade läroplanerna i landets läroverk var först Esaias Tegnérs  Fritjof Saga, därefter Runebergs Fänrik Stål obligatorisk läsning för alla. En del verser skulle läras utantill.

Det är därför  raderna ovan dyker upp i huvudet

vid anblicken av ovanstående bild som är tagen

 sista julen, 2008, vi firade tillsammans.

 Dagens födelsedagsbarn, årets sista,

 önskas en riktig MUMSIG och glad jul

i kretsen av barn och barnbarn!

  

I Växjö 2

Kusin Hans har ju haft hög uthållighet när det gäller yrkesutövandet!

De sista åren har han tjänstgjort i Tromsö, Norge.
Fyllda 75 är han dock ej längre anställningbar därstädes

SÅ
Han har nu kunnat ägna all sin energi åt sitt konstnärsskap.
Det började i våras i Båstad,
för att således avslutas med en utställning i Växjö Domkyrka.

Den gamle och jag avlade vid Millenieskiftet ett synnerligen minnesvärt besök  därstädes.
Då gjorde Erik Höglunds glasskulptur stort intryck
varför det kändes naturligt att starta vår rundvandring vid denna.

 Vi gick medsols. Bilderna kom i åldersordning...

 med denna först.
Texten uppe i centrum är:

En människas dagar äro såsom gräset

 hon blomstrar såsom ett blomster på marken. 

  När vinden går däröver, då är det icke mer

 och dess plats vet icke mer därav.

Psaltaren 103 vv 15-16

Jag får plötsligt ett behov av att veta 
NÄR
Detta underbara diktverk som är 
Psaltaren
 kom till:

En del av psalmerna kan stamma från den tidiga kungatiden, 9-700-talen f.Kr., och det anses troligt att många av dem verkligen utgjort sång- och körtexter, inte ursprungligen dikter för läsning. I somliga av dem förekommer inströdda ord som tycks syfta på musik, t ex "med mitt strängaspel" eller "Sela" som finns med isolerat i ett stort antal psalmer och saknar säker förklaring (eftersom ytterst litet äldre fornhebreisk text finns bevarad utanför Gamla testamentet; ordet Sela är ett s k hapax legomenon). Det har ibland tolkats som ett stödord för "instrumentalt mellanspel".

Se även

History of music in the biblical period

En kakelsättares eftermiddag

Som ivriga läsare av denna blogg vet ,
kämpar jag nu med en av världslitteraturens giganter:
Moby Dick
 Jag har ju efter cirka 100 sidor insett att det är ett projekt på åtskilliga månader 

VARFÖR jag
för att något sånär kunna genomföra mitt läsprojekt med 4 böcker/månad

försöker hitta "bredvidläsning"

Den här boken låg  i en "mellanhög",
dvs jag var i början osäker om det gällde en OM-läsning .

Det  är troligen så att jag i början av 90-talet, den kom ut -91, köpte den, läste några kapitel,
sedan blev det sommar eller något som distraherade mig,
 och den blev  liggande i sin "mellanhög"

FÖR
när jag  nu läst cirka 50 sidor, = en tredjedel, blev jag
övertygad : den var oläst
MEN
Det är den inte längre!

Det är en märklig bok.

Den börjar:

Torsten Bergman hette en man, vithårig och tunn.Han var kakelsättare, född 1917. Och alltså den grå novembermorgon år 1982 då denna berättelse utspelas, i Uppsala, redan 65 år gammal. Han sov i en säng, som en gång varit äktenskaplig och dubbel. Nu var den ensam och med lakanen föga tvättade. Gamla tidningar och ett par tomflaskor låg utströdda litet här och var över golvet, och borta i hörnet var den nedhårade gamla svarta mattan där hunden brukade sova.

Sedan börjar ett långsamt trivialt händelseförlopp som beskrivs på denna vardagliga, samtidigt poetiskt noggranna prosa. Efter hand blir det alltmera dystert och efter  de ovannämnda första femtio sidorna  litet tråkigt...

MEN

Det tar sig!

Återigen blir jag lycklig över LG:s förmåga att stillsamt vända berättelsen till

 en allegori över livets förunderliga gåta: Älska, glömma och förlåta!

LÄS ÄVEN

Vi rundar av med sista dikten i

Om begagnandet av elden:

BLANKHET

Här rådde nu den stilla blankhet

som kunde störas av ett enda årtag.

Årstiden som långsamt svalnar.

Ljudet av kätting som tas loss

och läggs på botten av en eka.

Och rädd att skada denna 

vattenspegels sällsamt stora lugn

höll jag min åra svävande i luften

I Eratos sällskap :1

Det började 1951

vilket utgjordes av

Albert Bonnier gav efter andra världskriget ut denna serie samlade dikter 

av efter hand alla erkända svenska lyriker.

Fröding upplagan har utgivningsår 1948.

Jag fick åtskilliga i samband med realskolexamen, konfirmation 

OCH 

köpte även några favoriter själv.

Följ den spännande fortsättningen

Ännu en ur buketten

Dvs ur:  En Bukett Världslyrik
Det är ju inalles 25 dikter som Johannes Edfelt har valt 1957 

Den tionde dikten är av William Shakespeare och heter

Tiden

Som våg mot strandens stenar slå

vårt livs minuter ila mot sitt slut,

i ständig ström de tränga idogt på

och maka undan dem som gå förut.

Födelsens stjärna i sim fulla sfär

till mognad hunnen når sitt krön och dör,

krokeggad skugga på dess ljuskrets tär,

och Tiden själv sin gåva grymt förstör.

Så mejar Tiden vårens blomsterfång,

i unga pannor ristar han sitt spår,

förtär det liv som spirar blott en gång, 

och intet upprätt för hans lie står.

Och ändå skall min dikt stå oböjd kvar

och vittna om hur värd dess pris du var.

Översättningen är gjord av Erik Blomberg

Originalet på engelska:

Sonnets LX: Like as the waves make towards the pebbl'd shore

Like as the waves make towards the pebbl'd shore,
So do our minutes hasten to their end;
Each changing place with that which goes before,
In sequent toil all forwards do contend.
Nativity, once in the main of light,
Crawls to maturity, wherewith being crown'd,
Crooked eclipses 'gainst his glory fight,
And Time that gave doth now his gift confound.
Time doth transfix the flourish set on youth
And delves the parallels in beauty's brow,
Feeds on the rarities of nature's truth,
And nothing stands but for his scythe to mow:
And yet to times in hope my verse shall stand,
Praising thy worth, despite his cruel hand. 

Pudelns kärna: 2:1

 2. Weimar och Rom 1776-1790 ss 111-189
 Detta kapitel löper över bara 78 sidor, men beskriver en väldigt händelserik period i Goethes liv, så jag väljer att dela upp det på två!

Men först Sturm und Drang

Det finns knappast någon period i Goethes liv som är så full av kreativa uppslag som åren mellan Strassburg och Weimar, alltså perioden 1771-75

Redan vid beskrivningen av dessa år, och alltmer förstärkt allteftersom, uppfattar jag Goethe som den första "moderna" människan!
Här en skildring av en vän, den första informationen till hovet i Weimar:

"Ju mer jag tänker på det desto livligare känner jag att det är omöjligt att skriva något begripligt om den utomordentliga varelsen Goethe till den som inte sett eller hört honom. Goethe är, för att citera Heinse, ett geni från hjässan till fotabjället; en besatt, tillägger jag, som nästan aldrig tillåter sig att göra om alla andra. Man behöver bara vara hos honom en timme för att finna det i högsta grad löjligt att han skulle tänka och handla annorlunda än han gör. Med detta vill jag inte säga att han inte skulle kunna förändras till det bättre och mer tilltalande; men bara på det sätt som en blomma slår ut, säden mognar och trädet växer i höjden och får krona." 

Kulturen och dess försörjning var ju före franska revolutionen helt beroende av furstehoven. 1774 kommer Sachsen-Weimars två tonårsprinsar, den blivande hertigen  Carl August, 17, och hans bror Konstantin,16, på besök till Frankfurt på genomresa för vidare färd till Schweitz och Italien på sin "Grand Tour". Deras adjutant skriver hem en rapport till deras mor änkehertiginnan Anna Amalia och berättar om sitt sammanträffande med den berömda Goethe.

Änkehertiginnan Anna Amalia, en ovanligt allmänbildad och musikalisk kvinna, är bara 38 år när diktaren kommer till Weimar. Hennes bakgrund och skolning leder tankarna till drottning Kristina av Sverigeoch Katharina den stora i Ryssland. Denna systerdotter till Fredrik II av Preussen och kusin till Gustav den III av Sverige fostrades vid hovet i Braunschweig enligt barockens alla regler och grymheter. Till hennes favoritlitteratur hörde Axel Oxenstiernas (Sic!) franska satirer. Som regent visar Anna Amalia samma förmåga som sina manliga släktingar att, i blygsam skala, dra till sig vittra män och bygga upp kulturinstitutioner. Hon väljer sina hovdamer med omsorg, de får inte vara några dumhuvuden eller tråkmånsar.

Det första Goethe gör som furstementor är att kommendera  ut hovet i naturen.
Det uppskattas av den unge fursten 
... som nu blir våghalsig till häst och en passionerad jägare.
---
Goethe berättar  :

"Han var som ett ädelt vin i våldsam jäsning. Han visste inte vart han skulle ta vägen med sina krafter, och vi höll ofta på att bryta nacken. På därtill dresserade hästar bar det iväg över häckar och diken och åar, uppåt och inåt bergen. Vi kunde slita ut oss i dagar och kampera i det fria på nätterna, vid en eld i skogen till exempel. Det tyckte han om. Att ha ärvt ett hertigdöme var inget jämfört med att kämpa sig till ett, jaga sig till ett, storma ett, det hade varit något."

Goethe passar även Anna Amalia:
Goethe är ett fynd för hennes salong, han kan umgås med bildade fruntimmer.

Det visar sig även att Goethe har en kameral kompetens och utnämns  av fursten till Geheimer Legationsrat,  alltså en sorts utrikesråd, och medlem av konseljen. Han får  mångdubbelt i lön jämfört med övriga tjänstemän.
Han använder sitt inflytande för kompetensförhöjning:

I Weimar blir tjänsten som kyrkoherde och hovpredikant ledig. Goethe vill att Herder kallas till den för han vantrivs där han är. Herder är fortfarande ung och bitsk men en stor förkunnare. Carl August driver igenom favoritens önskan och Weimar får ännu en betydande intellektuell att ståta med. 

Karl August av Sachsen-Weimar

1757-1828

 Hertig av Sachsen-Weimar och Sachsen-Eisenach från 1758 till 1809, 

under moderns förmyndarskap 1758–1775.

 Han var från 1809 hertig och 1815 storhertig av Sachsen-Weimar-Eisenach fram till sin död 1828.

Första avsnittet avslutas:

Goethes första år i Weimar står i regerandet och teaterns tecken. Men också förälskelsens

Det är en märklig kärlekshistoria

Charlotte von Stein

Goethe älskade kvinnor livet ut, men hade tydligen väldigt svårt att förstå sig på hur han skulle förhålla sig till dem. Redan när han kom till Weimar hade han flera avbrutna förhållanden t.o.m förlovningar. I Weimar blir han bekant med en gift  intellektuell kvinna, som  lär honom hur man umgås med kvinnor ur  aristokratin. Huruvida förhållandet var enbart platonskt  "därom tvista de lärde".

DOCK

Till henne skrev han

"en av världslitteraturens originellaste och innerligaste kärleksdikter. 

Med den tar den tyska lyriken ett hundraårs kliv framåt."

Warum gabst du uns die tiefen Blicke ...

PS I länken fins flera felstavningar varför jag valt att även återge dikten så här :

Warum gabst du uns die Tiefen Blicke
Unsre Zukunft ahnungsvoll zu schaun
Unsrer Liebe, unserm Erdenglücke
Wähnend selig nimmer hinzutraun?

Warum gabst uns Schicksal die Gefühle
Uns einander in das Herz zu sehn,
Um durch all die seltenen Gewühle
Unser wahr Verhältnis auszuspähn.

Ach, so viele tausend Menschen kennen
Dumpf sich treibend kaum ihr eigen Herz,
Schweben zwecklos hin und her und rennen
Hoffnungslos in unversehnem Schmerz,
Jauchzen wieder wenn der schnellen Freuden
Unerwarte Morgenröte tagt.

Nur uns Armen liebevollen beiden
Ist das wechselseitge Glück versagt
Uns zu lieben ohn uns zu verstehen,
In dem Andern sehn was er nie war
Immer frisch auf Traumglück auszugehen

Und zu schwanken auch in Traumgefahr.

Glücklich den ein leerer Traum beschäftigt!
Glücklich dem die Ahndung eitel wär!
Jede Gegenwart und jeder Blick bekräftigt
Traum und Ahndung leider uns noch mehr.
Sag was will das Schicksal uns bereiten?
Sag wie band es uns so rein genau?

Ach du warst in abgelebten Zeiten
Meine Schwester oder meine Frau.

Kanntest jeden Zug in meinem Wesen,
Spähtest wie die reinste Nerve klingt,
Konntest mich mit Einem Blicke lesen
Den so schwer ein sterblich Aug durchdringt.
Tropftest Mäßigung dem heißen Blute,
Richtetest den wilden irren Lauf,
Und in deinen Engelsarmen ruhte
Die zerstörte Brust sich wieder auf,
Hieltest zauberleicht ihn angebunden
Und vergaukeltest ihm manchen Tag.

Welche Seligkeit glich jenen Wonnestunden,
Da er dankbar dir zu Füßen lag.
Fühlt sein Herz an deinem Herzen schwellen,
Fühlte sich in deinem Auge gut,
Alle seine Sinnen sich erhellen
Und beruhigen sein brausend Blut.

 Und von allem dem schwebt ein Erinnern
Nur noch um das ungewisse Herz
Fühlt die alte Wahrheit ewig gleich im Innern,
Und der neue Zustand wird ihm Schmerz.
Und wir scheinen uns nur halb beseelet,
Dämmernd ist um uns der hellste Tag.
Glücklich daß das Schicksal das uns quälet
Uns doch nicht verändern mag.

En bukett världslyrik

Den envisa vårkylan har ju  inte krävt/möjliggjort insatser i trädgården-

DÄREMOT

avslöjar ju kvällssolen bokhögarnas dammiga oreda!

 Klicka två ggr för förstoring!

Min käre morbror Rulle fick ju som bokhandelsmedhjälpare

 varje år en julklapp av diverse förlag.

 Vi börjar med PINDAROS (500 f Kr) :

Endagsvarelser!

Vad är vårt vara?
En skuggas dröm är människan.
Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,
då vandra vi i förklarat ljus
och ljuvt blir livet.

översättning Emil Zilliacus

Visst är Stålmannen Clark Kent

Jag läser träget i Lars Gustafssons En tid i Xanadu.

Det är inalles 55 dikter av varierande längd.

Alla är spännande,

somliga mer än andra,

EX:

Visst är Stålmannen Clark Kent

De flesta dikterna är ganska korta, denna en av de längre.

VISST ÄR STÅLMANNEN CLARK KENT

(Till minnet av W.V.Quine, Harvard som gick bort Julafton 2000)

För Bertrand Russell och rätt länge efter 

var detta med existens inte så krångligt.

Existens var en kråka

som kom flygande när man behövde den,

ett omvänt E

som talade om att något
som kacllade sig "x" var ett värde
på en variabel. Som hette"f".
 (Omvänt E)x(fx):  det finns ett x som är f
- (Omvänt E)x(fx): det är inte så att det finns ett x som är f.
Med denna metod kunde man visa att
det är inte fallet att någon är kung i Frankrike
och flintskallig.
Så detta påstående blir då inte meningslöst 
utan falskt.


Med denna metod  går det lätt att bevisa
både att Mr Pickwick är en flicka
(ty det är int fallet att han är en man)
och
att Clark Kent inte är Stålmannen.

"Att vara  är  ett värde på en variabel",
sade den store Quine som alltid
hälsade vänligt i tobaksbutiken
vid Boston Square.

Trodde vi verkligen på det här
 i min ungdom? 
Eller låtsades vi bara?
Så vad gör vi med Clark Kent?
Det vet väl alla människor att att
Clark Kent är Stålmannen?
För att inte tala om stackar Universum
som ensamt går omkring
och förgäves söker hitta
sin variabel att att vara värde på.

Exit Dr. Quine,
and flights of angels sing thee to thy rest.

Men tillbaka till vår fråga:

Vad är nu detta att finnas till?

Tennisbollar kommer tillbaka
men inte gårdagens tennisboll
utan bara den här.
Ty det finns bara en tennisboll,
just denna,
och det har aldrig funnits någon annan.

Jag cyklade längs den i grönska inmurade
floden Isis, alla slussarna förbi,
en försommarkväll år 57
med  danske filosofen Søren Nordentoft
som ville förklara att för Heidegger
är existen något helt annat än för Russell.
Den mörkbruna celloton
som likt en avlägsen dynamo
brummar bakom våra liv?
Eller något annat:
Det finns en enda tennisboll som kan returneras.
Och det var aldrig mer 
än denna enda.

Det var svårt att glömma Heideggers bild
i den svarta rektorsuniformnen i Freiburg,
men vad han hade att säga om Varat, 
eller som det snarare hette Dasein
just här och nu och aldrig någon annanstans
var onekligen litet mera likt Livet
än detta pyttelilla omvända E.
Dasein kan aldrig bli ett omvänt E.
Det är härvaro, närvaro, smärta och tvång.
Detta hemliga som håller tingen upprätt.

"Och uppriktigt sagt", tillade den gamle logikern,
medan han diskret slog kritdammet
ur händer som ingav en känsla
att i sin blyga smalhet aldrig ha smekt en kvinna,
i slutet av ett långt och svettigt bevis,

"uppriktigt sagt
har jag aldrig riktigt förstått
varför existens skall anses så viktig.

Enhörningar, imaginära tal klarar sig ändå,
och Mr Pickwick och alla hans vänner.
För att inte tala om Gud.
Det är ju klart att Stålmannen är Clark Kent.

Och resten tar vi vid nästa sammanträde"