Das Lesen VI

Nedanstående inlägg hade jag förberett för publicering den 2dre juli!

Människan spår - Gud rår

Som ju har framgått blev jag otherwise occupied
(Se dock tilägg nedan)

Senast jag gjorde en seriös planering för mitt läsande var den tjugonde februari.
Sedan dess har jag lyckats avverka Alex Hollinghursts roman, men skändligen misslyckats att ta tag i Umberto Ecos: Om skönhet.

MEN

På grund av att min svärdotter skall resa till den grekiska övärlden
har jag ur bokhyllornas djup i gengäld hämtat fram Göran Schildts: I Odysseus kölvatten.
Det är Delfinbok nr 154 à 5:50 från 1965. Boken gavs ursprungligen ut 1951 på W&W.

"Det var inte förrän 1957 som Per Gedin, då förlagsredaktör på Bonniers, slogs av tanken att man också borde kunna publicera lågprisutgåvor i pocket av tidigare inbundna originaltitlar. Han startade serierna Aldus och Delfin och började – bland annat i sin Den nya boken, 1966 – argumentera för en definition så konstruerad att ”populärlitteratur” faller utanför ramen: ”Gemensamt för titelvalet är … att kvaliteten skall vara hög. Vilda västern-böcker, enklare deckare och följetongsromaner innefattas inte i denna definition, utan endast pocketböcker av den typ som kallas kvalitetspocketböcker”, skrev Gedin."

Göran Schildts böcker var i Lund i början på 50-talet nästan som Salingers A catcher in the rye. Den senare läste jag, men hela 60-talet gick i ett schwisch med barnsbörder och yrkesarbete.
Nu när jag med glädje har läst 117 sidor av 265 , dvs hittills färdats med Daphne från Rapallo till Delfi, är jag glad att jag först nu läser boken.
Göran Schildt är utomordentligt bildad, väl påläst när det gäller både antik grekisk mytologi och litteratur, allmän konsthistoria och filosofi. För 50 år sedan hade jag inte haft lika stort nöje av den som nu efter djupdykningen i filosofins historia och Sture Linnérs

Jag kanske till och med blir inspirerad att läsa färdigt Strändernas svall - jag har strandat åtskilliga gånger senast på sid 207 av 439.

Tillägg:

1. Lotten har kommit iväg till Antiparos
2. Jag har avancerat till sidan 134 då Göran S. avverkat Delphi, Mykene och Epidauros.

den gamle och jag i Delphi 1981.

Runa:1

Jag har de senaste 4-5 åren haft en förhoppning att den gamle skulle bli färdig att berätta om sina öden och äventyr som idrottsman. Det blev bara femtio inlägg, som t.ex.

Nu, när det är aktuellt att i runor skildra hans framfart i bassängerna, har jag börjat rota i efterlämningarna och bl.a. hittat det här programmet från
Militära VM i simning i Monaco 3-8 september 1952.
Vi träffades ju inte förrän 1954, men han berättade ofta livfullt om sina upplevelser från denna resa. Nu när det är vardagsmat med resor till Thailand och Acapulco - you name it - är det nog svårt för yngre generationer att föreställa sig vilken värld som öppnade sig blott 7 år efter andra världskrigets slut.
Här är bilder ur fotoalbumet:

Senare i livet fick han andra fick han andra nöjen

Presentation med förhinder

Denna bild är tagen EFTER badet den 1 juli. (Dagen före dödsfallet)
Den är arrangerad för att jag skulle presentera två kandidater till Månadens växt.
Det är första året som både Riddarsporre Delphinium elatum och Kungsljus Verbascum thapsus blommar så här pampigt i vår trädgård.

Fem dagar senare:
Sommarkulingen har knäckt den ena...

Teknikens under!

En av mina största läsupplevelser är Sigrid Undsets Kristin Lavransdatter. Jag läste den höggravid 1962 i Jönköping - dagarna gick - inget barn.(Det kom till slut - vederbörandes iPhone har tagit den första bilden nedan)

Jag har aldrig läst om den, men minns fortfarande Kristins och Erlends svindlande kärlekshistoria. Dagens historieintresse FANNS inte - då bara hos mig.

Sigrid Undsets skildring av livet i 1300-talets Norge innehåller också många detaljerde beskrivningar om samfärdselproblem: Hur man samlades till bröllop, begravningar och dop. Stora följen red till förrättningsstället och stannade i veckor "när man ändå kostat på sig resan". De stora avstånden innebar också att det bara var vid dessa tillfällen som släkten faktiskt träffades.

Så icke idag!

Tack vare vårt kära internet kan farmor påhälsas virtuellt!

Jag har dock ägt det skönaste

Den här novellen av Strindberg fanns i Realskolans läsebok. Jag bör ha varit 13 år när jag läste den första gången - och var tydligen mogen nog att förstå...

Ett halvt ark papper

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se, om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevt i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspeglats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salkakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod det hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och nummret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycket oro.

Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.

Därpå: möbelhandlarn, tapetseraren: han sätter bo. Expressbyrån: de flyttar in.

Operans biljettkontor 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder, då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det.

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga, deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligga till sängs.

Det, som sedan följde, kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för en drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.

Men han tog solpappret, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa
ty han kände, att han dock ägt det skönaste.
Hur många arma, som aldrig fått det!

Saknad

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara;

Själaringning

Kl 10.00 igår skulle det ringas i Vikens kyrka. Jag gav mig i god tid iväg på cykel.När jag kom fram såg jag att det stod ett flertal cyklar framför. På anslagstavlan framgick att det kommande söndag är Konfirmationsgudstjänst.
När jag kom in i kyrkan höll konfirmanderna på att repetera. Sedan sade deras ledare, Annika, att nu skulle de göra fikapaus medan det själaringdes.
Jag reste mig upp och sa´att jag var änkan och tackade för sången. Då sa Annika :"Vill du att vi sjunger en sång till för dig?"
O ja!
Och det gjorde de - en av flickorna gick fram och tände ett ljus.

De ringde i 15 minuter. Jag har ofta hört klockorna från Vikens kyrka när jag pysslat i trädgården och alltid tyckt de har så vacker klang.

Sedan startade jag på mina nya motionsvanor genom att cykla ner till hamnen och längs stranden hem.
Jag stannade och tog en bild där jag tog det sista fotot på Per.

Det var litet annorlunda väder , Per och jag var ensamma på stranden.