Till Förruttnelsen

När jag nu går omkring i min trädgård erinras jag osökt om Stagnelius´ dikt:

TILL FÖRRUTTNELSEN

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

    att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

    blott dig till förhoppning jag äger.

Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren

den suckande älskarn din boning skall nå.

Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren

    skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,

    förkväv i ditt famntag min smärta!

I maskar lös tanken och känslorna opp,

    i aska mitt brinnande hjärta.

Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver

den stora, den grönskande jorden åt mig.

Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver

    därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm

    oss svartklädda brudsvenner följa.

Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,

    och gröna gardiner oss dölja.

När stormarna ute på världshavet råda,

när fasor den blodade jorden bebo,

när fejderna rasa, vi slumra dock båda

    i gyllene ro.

(Erik Johan Stagnelius, Strödda dikter efter tiden omkring 1818)