Min älskade

Den gamle hade i sitt föräldrahem lärt sig Evert Taubes repertoar. Han hade ju också en underbar sångröst. I 55 år levde jag ständigt omsusad av dessa visor.

Tack vare Youtube, gör jag det fortfarande!

Kommentarerna till Axess-godis  har ju dessutom aktualiserat

När jag sist gick ut att vandra....(2)

Jag hade ärende till Jollen, vår lokala post. På vägen hem...

VA?

Under en avenbokshäck längs  en villaträdgård inne i samhället får jag plötsligt syn på:

Både snödropparna och vintergäcken är tydligen på G.

Jag gick hem och tittade i min egen rabatt, javisst kan de skönjas!

Axess-godis

Axess-TV högtidlighåller Placido Domingos 70-årsdag genom att sända en dokumentär om honom .

Jag har alltid beundrat hans sjungande, men blir nu helt betagen av honom som människa. Bara det att han gifte sig 21-årig 1962 med en sopran Marta, som han mötte när de båda utbildade sig på Musikkonservatoriet i Mexico
OCH
att de fortfarande lever lyckliga ever after!
Jag jämför med min gamle idol från 60-talet Tom Jones - också en kvinnokarl som varit trogen....

Det finns ju hur mycket som helst med Placido Domingo att ladda hem på Youtube.
Jag väljer av nostalgiska skäl Sången till livet ur Tosca, som var den första skiva  den gamle köpte till vår 1958 införskaffade första radiogrammofon. Tenoren då var Guiseppe di Stefano

Redan när jag 1953 ffg reste ut i Europa med start till Italien blev det rutin att göra ett operabesök.

SÅ

Första gången den gamle upplevde Tosca var ju på rätt ställe...

Fiskesabotörer

Apropos  samtalet häromdagen om Øresundsfisket:

Här är en bild på revet vid Grå läge där man i kikaren ser hur det myllrar av

både "ålakråkor" och sälar....

Jag fotograferade den gamle när han fotograferade revet 20090221

Das Lesen XIII

 I blogginlägget Nu äntligen, publicerat den16 mars 2010 noterade jag:

Redan den 14 januari 2008 (Sic!) skriver jag:

Jag tänker ge mig i kast med Sture Linnérs Europas ungtid som samlat damm på skrivbordet i snart sex år.
Det är en dubbel tegelsten 622 sidor.

Redan efter fyra dagar har jag läst 200 sidor och utbrister i glädje.

MEN

Efter ytterligare 100 sidor blir det en paus i läsandet under sommaren.

Sedan har har andra läsprojekt krånglat sig före...

Jag har räknat att jag under 2010 trots allt färdigläste 19 böcker, alltifrån Ett annat liv av PO Enquist till En orolig ande av Bengt Jangfeldt. (se kategori Recension) 

 MEN

Nu har det således skett :

I förrgår avverkade jag de två SISTA kapitlen.

Etruskerna ss 521-577 och

Roms kungatid  ss 578 - 605

Boken avslutas med Eftertankar, som skrives september 2001, EFTER 9/11

"Nyligen har Västvärldens förbindelser  med Främre Orienten och den muslimska världen över huvud taget aktualiserats på det mest dramatiska sätt genom terrordåden i New York och Washington. Några frågor bland de många som nu tränger sig fram är dessa: Hur kan människor bli så förvridna i sinnet, så desperata att de begår dessa slags helt oförsvarliga illdåd, hur ska man kunna undanröja rekryteringsgrunden för terrorism? Inte minst i nuvarande chocktillstånd är det svårt att hitta svaren. Personligen kan jag tills vidare bara hoppas att man i bedömningen av vad som skett och kommer att hända iakttar den största varsamhet i uttryckssättet. Låt oss, när vi i dessa dagar tänker tillbaka på Dag Hammarskjölds död för fyrtio år sedan, minnas några ord av honom:

Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad - intellektuellt, emotionellt och moraliskt.

Respekt för ordet - dess bruk med  strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släkten ett villkor för växt.

Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för den oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Så slutar en bok i en skälvande nutid som handlat om 

Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr.

Se äfven

och

Ännu en mästerfotograf

Nu har fotograferna julafton!

De här bilderna är "lånade" från Erics fotoblogg den 23/1

Weekendgäster

I söndags blev min strand förevigad av en ännu bättre kamera

Fotografen tycks ha specialiserat sig på svanar!

 Huvudsyftet med besöket var Geige-träning, varför  ackompanjatören medfördes.

Vårliga vindar

Nu när all is och snö smält är  "när-stranden" inte lika omväxlande. Jag fann för gott att utvidga eftermiddagspromenaden och gick ner för att inspektera hamnen.

Det låg stora travar med fiskegarn på kajen

och en man skyndade mellan sin båt och en bil.

Det var en Vikenfiskare.

Ja, egentligen var han numera pensionär och bodde i Örkelljunga, Det hördes att han ursprungligen var dansk. Han var uppvuxen i Køge bukt och hade sysslat med fiske i Ø´resund (danskarna har en akut betoning på ø-et!) i hela sitt liv. De sista 20 åren har det blivit allt mindre fisk. Det sista ålamörkret 2010 hade dessutom spolierats av den tidiga isläggningen!

Jag berättade om att jag vuxit upp vid Sundet och hade livliga minnen av tunafiskning mm under sena 40- tidiga 50-talet. Vi enades om att det var andra tider nu och undrade om det var brons fel? I varje fall har ju fiskarena fått konkurrens av de allt tätare bestånden av skarvar och sälar!

ur Huldts sportaffär 3:
Ett nytt sortiment som pappa C. satsade på efter kriget minns jag var fritidsfiske.
Under kriget hade ju hamnen varit avstängd - nu blev det plötsligt fritt fram att stå ute på parapeten och pilka torsk och makrill. För att lära sig sportfiskarnas behov skaffade vi själva fiskegrejor och cyklade ofta vårkvällar ner till Parapeten och stod och pratade med habitueerna. Vid eventuell riklig fångst minns jag att mamma inte alltid blev så glad inför nödvändigheten att sent om aftonen börja rensa fisk ...
Dessutom jagades det ju TUNA- fisk i Sundet!

Öresund världsbäst
Troligtvis fångades de första tonfiskarna på spö i Europa utanför Själlands odde i slutet av 20-talet. Detta var inledningen till ett drömfiske, som under några decennier lockade storviltfiskare från när och fjärran till Öresund. Även I Norge spöfångade engelsmän i Trondheimsfjorden under slutet av 20-talet tonfiskar på närmare 300 kg. I Öresund var det exceptionellt kort gångtid till fiskeplatserna. Sundet ansågs därför vara den tonfiskarena i hela världen där man hade bäst chans att under en dag matcha flest tonfiskar. I regi av Skandinavisk Tuna Club - bildad 1949 - arrangerades under många år en internationell storviltfisketävling i Öresund. Årligen drogs det mellan 1946 och 1952, 300-400 tonfiskar i Sundet.

Det bästa året var 1948 då närmare 600 blåfenstunor fångades. Även några år i början av 60-talet var mycket bra med ca 100 fångade fiskar årligen. Senaste gången det fångades en tuna i Öresund var år 1964. Många vådliga fighter med knäckta spön och avslitna linor finns dokumenterade i samtida litteratur - likaså många, mycket lyckosamma.

Den svenske tonfiskepionjären Arvid Carlander krokade 1944 flera stora tonfiskar, som drog iväg med honom och båten över gränsbojen mellan Danmark och Sverige. Den fick man inte under krigsåren passera utan tyskarnas tillstånd, varför Carlander inför risken att bli beskjuten föredrog att kapa linor med flyende tonfisk på. År 1947 fångade Carlander 24 fiskar, varav under en dag sex stycken med en totalvikt på 1000 kg. Hans tyngsta Sundstuna någonsin vägde 325 kg.

Dansken Carl Bauder fångade ensam år l949, 60 blåfenstunor vägande tillsammans 10 310 kg. En vecka drog han 18 fiskar. En annan entusiast, som bordade flera tonfiskar i Öresund, var vår dåvarande kronprins, sedermera kung Gustav VI Adolf.
Dansken Knud Kyvsgaard håller det skandinaviska spörekordet med en fisk på 372 kg fångad år 1950. Hans dotter Birgitte Kyvsgaard håller rekordet på spinnsidan via en fisk på 317 kg fångad år 1961. Alla tiders tyngsta spöfångade tonfisk (679 kg) fångades år 1979 utanför Nova Scotia, Kanada. Utanför Rhode Island, USA och Sardinien i Medelhavet ska det ha yrkesfiskats tonfisk på 680 kg respektive 685 kg.

Det var tider det!

---

Dax igen

I torsdags kväll var det dax igen för konsert

Stora och lilla torsdagsabonnenterna samlade sig förväntansfullt.

Orkesterns egen tubaist  Urban Stenqvist spelade solo

 ett stycke av Torbjörn Iwan Lundquist
Dirigent var amerikanen Jonathan Schiffman

Före framförandet av Antonín Dvořáks fjärde symfoni talade han medryckande om hur vare sig han eller någon orkestermedlem spelat denna symfoni tidigare, det är huvudsakligen 7,8 och 9 som uppförs. Även om man kan spåra tydlig påverkan från Beethoven, Schumann och Wagner  kan man redan i denna den fjärde, spåra  Dvořáks egen genualitet som tonsättare. 

När vi så klappade entusiastiskt för framförandet spelar orkestern som extranummer

Dvořáks Slavisk dans nr 8

OCH

stort jubel utbryter.

Vi studsar hemåt

Det kom ytterligare ett brev...

...denna gång från Postnummerrådet, med vänlig hälsning

OCH

4 (fyra) postkort för att underrätta nära och kära

 

MEN

Det räcker aldrig!

(Citat från den djefla mannen som pilt apropos tillgången på efterrätt)

 VARFÖR

jag nu tillgriper alla elektroniska hjälpmedel för att sprida detta faktum! 

 Bonusbild från 16.25 20110119

Klicka 2 grr för fyrljus!

Axel Munthe 4: 30årskris

I Axel Munthes egna skriverier, hans rapporter till tidningarna i Sverige (Stockholms Dagblad och Aftonbldet) och senare även när artiklarna publicerades i bokform, finns inte angivet att Munthe var gift.

Bröllopet stod i Klara kyrka den 24 november 1880 och bröllopsfesten hölls på Hôtel Fenix i hörnet Drottninggatan/Barnhusgtan, Stockholms populäraste festlokal på den tiden. Gästerna bestod huvudsakligen av brudgummens vänner ur konstnärslivet, bland andra Carl Larsson och Axel Borg.

Axel Munthes tacktal skall ha varit en uppvisning i vältalighet.

Dessförinnan hade i Paris firats hans svensexa tillsammans med konstnärsvännerna. Den gick så vilt till att sällskapet hamnade hos polisen. Detta finns skildrat i kapitlet Jätten i Boken om San Michele, men eftersom i boken ej finns en andeviskning om Munthes äktenskap, anges svensexan där avse Ville Vallgrens bröllop 1882.

Äktenskapet blev emellertid ingen succé. Författaren Bengt Jangfeldt har sökt i sitt material, brev mm , men Ultima Munthe förblir en skuggfigur. I allt det som redovisas från Parisåren, och semestrar med fotvandringar i fjällen, Mont Blancbestigningar och Sahararesor mm lyser Ultima med sin frånvaro.

Därtill kommer att Axel, inemellan sin febrila verksamhet med patienter och upptäcktsresor och författande, drabbas av upprepade blodstörtningar. en påminnelse  om hans lunglidande Flera av hans patienter, inte bara Hugo Birger,  dör ju också av tbc. 

Porträtt av Carl Skånberg som dog i januari 1883.

målat av Ernst Josephson

Vi moderna människor kan svårligen föreställa oss vilket hot om snar död  som svävade över även unga människor på 1800talet och långt fram på 1900-talet innan vi lärde oss hantera infektionssjukdomarna med vaccinationer och antibiotika. AM var  som läkare väl medveten att hälften av dem som i 20-årsåldern fick lungsot var döda inom några få år. Det var nog för att han själv levde med risken som han ställde upp så för sina olyckskamrater...

Nåväl, Axel fann för gott att vid 30 års ålder helt bryta med sitt tidigare liv:

• Han begärde skilsmässa från sin hustru Ultima
• Han lade ner sin praktik i Paris
• Han slår sig ner på Capri  med start januari 1888

 I febr 1888 skrifver han:

Jag är nu kry igen men har nog varit en smula dålig denna gången. Jag är nu på Capri och den nejd som en gång återkallade mig från de döde skall kanske äfven nu lyckas få mig lefnadslustig igen...

Han har ju ännu ingen bopäl därstädes men hyr ett litet hus i Anacapri. Han lever enkelt, sysselsätter sig med lantliga sysslor:
Ur brev till Carl Snoilsky våren 1888:

Jag lefver här nästan på samma fot som fattigt folk som omger mig och de konstgjorda skrankor som skiljde mig från dem falla en efter en. Jag äter samma kost som de och min förut så oroliga hjerna håller nu sig stilla och beskedligt till den allfarsväg contadinon´s tanke tung och trög som en dragoxe går på dagsverke för stundens materiela behof. Jag arbetar flere timmar om dagen i åker och vingård, ser till de sjuka häruppe ,skrifver deras brev och läser de kärkomna svaren (nästan hvarje familj här har far l. bröder i Amerika) och veckor går utan att jag vexlar ett ord med någon som kan läsa eller skrifva.

 MEN

som framgår av brev till Sibbern är det inte alltid så lätt:

Käre Excellensen. Tack för brevet i går. Jag har varit krasslig ett par dar men är bättre nu varje gång jag försöker leva som jag bör och måste leva här d v s på folkets simpla kost blir jag sjuk i magen som annars är bättre tack vare ett slags grovt klibröd som jag låter göra åt mig. Det är sorgligt att ens kropp är aristokrat när kassan är plebej – men så är det tyvärr, jag är av övertygelse och smak högst benägen att leva på enklaste föda ty jag anser lyx som orättfärdigt men det går inte ännu – folkets föda här kostar ej mer än ½ frac per dag och min går ännu upp till 4 gånger mera denna summa."

(Ur brev från Munthe till Georg Sibbern, Oslo)

Axel Munthe blir ju en uppskattad gratisläkare till lokalbefolkningen

 MEN

Capri har också blivit en uppskattad semesterort för Europas kungligheter, aristokrati  och rikemanssläkter. Axel Munthe har skaffat sig ett grundmurat rykte som mirakeldokter och blir även eftersökt som läkare för detta klientel. Han kan inte heller avstå från spännande äventyr: 

Nu gäller det SEGLING! 

 Han blir seglarkompis med lord Dufferin, brittisk ambassadör i Rom, som ofta semestrar i Sorrento

Lord Dufferin var också en hängiven seglare som 1856 tagit sig ända upp till Island, ett äventyr som han beskrev i boken Letters from High Latitudes. Sina färdigheter i seglingens konst hade han under tiden i Konstantinopel för övrigt gjort skickligt diplomatiskt bruk av:när han ville undvika besvärliga frågor brukade han försvinna med sin lilla yacht ut på Marmarasjön för att på så vis omöjliggöra all kommunikation.

Sommaren 1889 börjar AM må bättre och funderar på att börja arbeta igen. I valet mellan att återetablera sig i Paris, eller starta nytt i ROM blir det ROM, eftersom han 
den 6 augusti 1889 kan teckna ett 10-årigt hyresavtal på Villa  Damecuta i Anacapri!

Läs den spännande fortsättningen!

Vår saga 5:Jullov

Köpenhamnsäventyret tilldrog sig i mitten av december. Jag minns inte att vi ventilerade det verbalt, men efter det var det liksom underförstått att vi var ett par.

MEN

Det var ju strax jullov. Den då unge Per skulle resa till till Frankrike för att fira jul med sina föräldrar och jag var inbokad som julvikarie i Killbergs bokhandel i Hälsingborg.

Det var ju via Morbror Rulle som jag fick denna möjlighet.

Pers far Kalle Bergman tjänstgjorde i kontrollen på Bofors. Som framgår av länken var han under flera år under 50-talet stationerad i Frankrike. Själv for han ikring till olika tillverkningsställen, men hade den medhavda familjen i Tarbes.

Här är ett foto som Per tog under julvistelsen 1954. På åsnan lillebror Björn.Mor Gunborg längst upp till vänster.

Med på resan var även morbror Gottfrid.* Efter julfirandet passade de båda tillresta gästerna att kvista ner till Barcelona:

Till höger är Per fotograferad i Barcelona. Bilden till vänster bör vara från Ramblan

*Som framgår av länk var Morbror Gottfrid SJ-anställd och hade en fri utlandsresa per tåg om året som löneförmån

Väderleksrapport

Den 8 januari rapporterade jag om Omslag.

MEN

Det var ju en andefläkt mot de senaste dagarnas töväder.

Det började ju frysa på redan den 24 november för att nå sin kulmen den 5 januari.

Redan den 29 november hade det kommit så mycket snö att jag fann för gott att ge mig upp på garagetaket och skotta! Sedan har det ju gått litet fram och tillbaka, temperaturen har i två veckor legat strax under 0°.

MEN

 Nu har ju blidvädret slagit till rejält.

Vi får göra som kråkorna, avvakta bättre tider!
FAST
Jag vet faktiskt inte vad som är "bättre tider"...
Hur vill jag egentligen ha januarivädret?

Så här kanske? (20060126)
ELLER

20070127
Vi får alla avvakta den spännande fotsättningen!

Vårlig författare

Änkegrannen och jag har ju haft för vana att gå på författaraftnar på hösten. I december skulle vi ha lyssnat på Ann Heberlein

 MEN

hon fick förhinder och då fick vi byta våra redan inköpta biljetter mot

Sigrid Combüchen

SOM

talade om tillkomsten av sin Augustvinnande Spill.
MEN
Eftersom jag fortfarande kämpar med mina stadsministrar mm blev det inget köp denna gång.

I Foajén på väg hem hittade vi ännu en Vikenbo som vi kunde erbjuda hemfärd i bil...

Nyhetsmorgon

Alltsedan den gamle gick i pension 1994, och jag samtidigt skaffade mig lediga fredagar, har vi njutit av TV4:s program Nyhetsmorgon.

Det är ju 17 år sedan och mycket har hänt - mest till det sämre...

Ja, jag har ju blivit 17 år äldre, den gamle har dött, men även programkvaliteten har sjunkit, eller snarare "spätts ut" - tycker jag, i takt med att antalet timmar som programidén utnyttjas  ökat.
Nu kan man ju sitta större delen av förmiddagarna i stället för ge sig ut i verkligheten. 

MEN
Igår, lördag, var en HÖJDARE

 Tommy Körberg var gäst och sjöng bl.a. "Fattig bonddräng"

 och intervju med IngaBritt Ahlenius i samband med boken mr Chance:
IBA har ju alltsedan "Ringholmaffären" varit husgudinna, klicka på länken ovan

Efter fem år som chef för FN:s internrevision avslutade Inga-Britt Ahlenius i juli 2010 sitt uppdrag. Efter sig lämnade hon en rapport med uppseendeväckande och svidande kritik av generalsekreterare Ban Ki-moon. Det är första gången som en så högt uppsatt FN-tjänsteman tar bladet från munnen.
Visst har Ban Ki-moon fått kritik tidigare för sina svaga ledaregenskaper, brist på karisma och felaktiga prioriteringar, men Ahlenius är betydligt tuffare. Hon menar att han allvarligt hotar FN:s framtid och att denne »Mr Chance» snarast måste bort från sin post.

Mr Chance är en högaktuell, unik och avslöjande inside-berättelse från FN:s toppskikt.

Inga-Britt Ahlenius har arbetat på Finansdepartementet och varit generaldirektör för Riksrevisionsverket. År 2005 utnämndes hon till undergeneralsekreterare för FN:s internrevision. I korridorerna kallade medarbetarna henne beundrande för Ms Fearless, för sin oräddhet.
Niklas Ekdal är journalist och författare. Han har varit politisk redaktör på Dagens Nyheter och ledarskribent på Expressen. Han har även tjänstgjort som FN-officer.

Man har aldrig roligare än man gör sig! 

Levnadsregel ärvd från pappa Calle....

Alla dessa dagar...

Skicket att fira "Tulpanens dag" är jämnårigt med mitt bloggande. Jag har årligen, i samband "nu är glada julen slut slut slut....", kommenterat dess fåfänglighet:
2006
2007
2009
2010
Eftersom jag i år redan kostat på mig en nyårsbukett:

Tror jag att jag i stället skall unna mig en kanelbulle!

Axel Munthe 3: Hugo Birger

Läsandet av "En osalig ande" har väckt till liv många bortglömda minnen.

Ett exempel:

En av de svenska konstnärer som Axel Munthe blev läkare för i Paris var Hugo Birger.

 Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Paris fernissadagen, Hugo Birgers stora tavla från 1886.  

Den finns på Göteborgs konstmuseum

Det bör ha varit 1944.

Det var ju under andra världskriget. Det drabbade ju Sverige bara indirekt, såsom att det var knapphet och isolering.Det blev inga resor vare sig hit eller dit, utan söndagsnöjet bestod ofta i att vi ledda av  pappa Calle vandrade omkring i vår stad Helsingborg. En förmiddag gick vi in på Gamla kyrkogården. Där råkade vi en gammal bekant, som tydligen hade kyrkogårdens historia, som hobby. Han visade oss runt och berättade med hjälp av gravarna och deras inskriptioner hur man  t.ex. kunde utläsa 1800-talets dystra verklighet med difteri- och scharlakansfeberepidemier som inom en månad skördade  flera offer i en syskonskara.

Sedan gick vi uppför trappan till  Nya kyrkogården 
Den Gamla kyrkogården blev med åren otillräcklig och en utvidgning måste företagas. I början av 1880-talet inköptes ett ansenligt jordområde på höjdplatån, öster om den Gamla kyrkogården, men skilt från denna genom en mellanliggande tomtremsa samt Prins Kristians gata, som från Eneborgsvägen leder dit upp. Här anlades Nya kyrkogården, den invigdes den 5 juli 1885 av prosten Holjer Witt.

---

Bland de första gravarna på kyrkogården är den vid kapellets södra sida, över konstnären Hugo Birger, som avled 1887, blott 33 år gammal. Gravvården av granit har i dess mitt en bronspalett med en porträttrelief över Hugo Birger, utförd av konstnären Carl Larsson. Ofta finner man en av årstidens blommor instucken i paletten. 

Vem vårdar detta minne mer än 100 år efter hans bortgång?

Min far som ju hade ett stort konstintresse visade med rörelse denna pampiga grav för Hugo Birger.

MEN

Det är ju först efter läsandet av En osalig ande som jag får reda på hur det kom sig att Hugo Birger blev begravd just i Helsingborg:

Axel var Hugo Birgers läkare: han var svårt sjuk sedan hösten 1886, lungsoten hade gått in i sista fasen och han ville hem till Sverige innan han dog. Men Birger var så dålig att han inte kunde resa ensam. 

Munthe följde själv med på denna resa. 

Resan blev en kapplöpning med tiden. Men Axel var så säker på sin diagnos att han innan avresan tog med Birgers hustru Matilda till Bon Marché och köpte henne en sorgdräkt!

Resan gick med järnväg över Köln, Hamburg och Lübeck, varifrån man tog båten till Helsingborg. Den tog nästn en hel vecka på grund av Birgers hälsotillstånd som krävde flera dagars uppehåll i Hamburg.

---

Axel hade telegraferat  till sin vän livmedikus Hafström som mötte med en sjukbår vid ankomsten till Helsingborg den 14 juni-..."

 ----

Sällskapet tog in på Hotell Mollberg.

För att glädja Birger gick Axel ut och köpte champagne. Ångesten vek för några ögonblick, berättade Axel senare, "han började sjunga med sin tunna röst och lyfte sitt glas, sen orkade han inte mer" 

Hugo Birger avled den 17 juni 1887: jordfästningen förrättades av Emil Flygare, hans vän från Paris som sedan ett år tillbaka var kyrkoherde i Kristianstad.

 När jag så letar efter en bild på "det pampiga gravmonumentet" finner jag detta i HD (21/11 2009):

CARL LARSSONS RELIEF

Christina Herdin bor på Wieselgrensgatan, intill Nya kyrkogården. När hon går över kyrkogården brukar hon passera Pariskonstnären Hugo Birgers gravsten intill kapellet.

— Den var ju tidigare försedd med en kopparrelief, skapad av Carl Larsson. Nu är den borta. Är reliefen stulen?

— Nej, den är bortplockad av kyrkogårdsförvaltningen eftersom den är stöldbegärlig. Men den kommer att ersättas av en kopia som inte är lika begärlig för tjuvar, säger kyrkogårdsmästare Vic Holmberg.

 Det får bli ett projekt under våren att inspektera om ersättningen blivit verklighet....

Vårterminen har börjat!

 

Även om det var ganska dystert, får man ändå säga att vi hade tur med vädret:

• Det vare sig snöade eller regnade
• Det hade däremot kommit ca 1/2 cm kornig snö under natten som eliminerat den värsta halkan
• Temperaturen pendlade kring 0°

Det blev ju att följa spåren...

MEN

Det är ju ändå LJUVLIGT att komma ut och
få sig en redi´genomkörare!

Oxveckera

Den gamle talade så här års om Oxveckera´ (Obs värmländskt uttal).

MEN

Man kan också "lyxa till det litegrann" för att citera LIDL

Nu när tulpanerna blommat över har jag valt att utnyttja förmiddagsljuset.
Under de hektiska sista åren med 2 70-årsdagar, 2 75-årsdagar och ett Guldbröllop samlade vi på oss åtskilliga CD som aldrig blivit pålyssnade.

Jag har startat med
JUSSI