Årets perenn

Sedan tio år väljer man årets perenn. Jag har funnit det vara en bra idé att successivt införskaffa dessa eftersom de visat sig vara både vackra, lättskötta tåliga och härdiga. Så till exempel har jag inte ångrat att jag 2004 köpte Sköldpaddsört.
Enda problemet är att den tenderar att breda ut sig på min höstanemons bekostnad...

Av de tio har jag nu sju i trägården efter att ha misslyckats med att få Röd solhatt att trivas.
I konkurrens med just höstanemon, fjärilsbuske, tomat, paprika, krikon, malört och rönnbär utnämnes härmed SKÖLDPADDSÖRT Chelone obliqua till augusti månads väst!

Mera ätligt!

På väg till badet påminns vi om att det inte bara är rönnbärsår i år, utan även krikonår!
Själv har vi ju krikon som växer på grannens tomt, men befruktar vår gräsmatta!
Vi är inga stora marmeladätare så vi har kvar sådan från förra året - men de är goda även som smågodis...

Nattfåk

Liksom när det gällde boken av Obama, kunde jag inte låta bli att beställa den här deckaren av Johan Theorin, eftersom den vecka efter vecka fanns på tio i topplistan på både adlibris och bokus.

Den är en riktig bladvändare.

Min nattsömn har inte varit helt OK - jag vaknar stadigt efter 4 1/2 och sedan 2 1/2 timme. De dagar jag läste den här boken kunde jag då inte låta bli att sticka emellan med ett eller två kapitel - vilket ju ruinerade möjligheterna att återvända till den goda ron....

MEN

Egentligen tycker jag inte det är en BRA bok.

Den har FÖR MYCKET:
Modern familj med barnomsorgsbekymmer, behov att vända storstaden ryggen, okollegialt behandlad kvinnlig polis med vänsterprassel, motsättningar mellan "stockholmare" och urbefolkning, sägner om väderlek och onda andar, gammal "klok gubbe", knark , tjuveri, konstnärsskap hos utstött ensam mamma - you name it.

Större delen av boken försöker författaren måla upp en stämning av mystik och magi ,

MEN

när upplösningen kommer är den högst plausibel.

Således mycket spänning men för litet substans -åtminstone jag blir inte BERÖRD av dessa människors öde.

Slottet i haven

Fredensborgs slott har varit ett favoritutflyktsmål. När vi för första gången som pensionärer kostat på oss resan var det en japan som ville bli avfotograferad. Han erbjöd sig i gengäld ta ett kort på oss tillsammans.

Sedan roade vi oss med att göra om det vid nästa besök.

Men nu senast var den gamle inte med - det fick bli litet barnbarn i stället...

För den yngste, Sigge, blev det tydligen sommarens stora upplevelse:

Klicka för att läsa texten!
Ombedd första skoldagen illustrera sitt sommarlov blev det den här teckningen!

Höststart

I går var det höststart för fågelskådargänget. Efter den 15 augusti får man ju gå ut på Sandön.
Vintertid är denna ö många and- och vadararters sista tillhåll innan området fryser till, och havsörn ses tidvis sitta på stenarna.
Väl ute på Sandön erbjöds rikliga iakttagelser:
Vi identifierade duva, ejder, Kentsk tärna, kustpipare, kustsnäppa, myrspov, skarv, småskrake, storspov, strandskata, och strandpipare.

Den senare tror jag att jag lärde mig känna igen för framtiden - de sprang ivrigt ikring på sandreven med sin karakteristiska svarta halskrage.

MEN

Dagens stora upplevelse var de stora skarorna med gäss av alla de sorter som i tusental låg och guppade på vågorna för att plötsligt lyfta och fylla luftrummet.Det måste finnas en örn sa´våra "experter" efter ett tag.

OCH
Mycket riktigt:
En havsörn identifierades. Den slog sig ned på en liten klippö- Där satt den gott och väl i 15 minuter för att slutligen, aviserad av nya gåskaskader, slutligen lyfta och lojt cirkla i fågelmassorna.
Sedan tyckte vi det var dags att uppsöka Norra Heljaröd för fika!

Uppdatering: Kolla även Erics (Fotodagbok 26/8) och Bosses versioner!

För ett år sedan...

För ett år sedan åkte den gamle och jag ned till Lund, där han fick inopererat en pacemaker.
Jag var ganska orolig hur det skulle gå - men det visade sig ju vara lätt som en plätt - redan på eftermiddagen satt han med glaset i hand i trädgården .

Ända fram till dödsdagen den 2 juli var han sedan vitalare än på många år.

Nu fattas han mig.

Fotokonst

En mig närstående har under sommaren köpt en ännu dyrare och därigenom högpresterande kamera.
En av de första bilderna han förnöjer släkten med är denna:

Där ligger jag i lä....

Vernissage 2

När klockan närmade sig 14.00 samlades alltmera folk. Jag hade bekymmer med dokumentationen eftersom det fanns små anslag om att fotografering undanbads!
Med akademisk kvart började så Peder Lamm berätta om hur han fått Timo Solins uppdrag att sammanställa utställningen.
Åsa Moberg, som jag ej lyckades få bild på, recenserade därefter sina intryck av densamma, och Timo Solins konst i allmänhet.

Hon berättade särskilt att hon lagt märke till att hans kvinnor aldrig hade skor på sig. Hon kände därför samhörighet med dem, eftersom hon själv , innan hon flyttade till Lerberget, levt i Dalarna och under 15 år inte burit skor.

Jag har skymtat i HD från och till att Åsa Moberg flyttat till Lerberget och blev nu nyfiken på henne, varför jag googlade. Sedan sadlade jag min cykel och via motionsspåret längs stranden uppsökte jag hennes nuvarande bostad. På vägen noterade jag att det ju är Bartolomeus idag - strandmalörten är redo!

Nedan: Eva Mobergs hus från väster

och från söder

Recensionen i HD inflöt 15 augusti

På vernissage

När jag efter att de sista begravningsgästerna åkt hem häromveckan, sorterade min post upptäckte jag att vi som medlemmar i Höganäs museum var inbjudna till

Vernissage kl 13.00 lördagen den 8 augusti
för en utställning av skulptören mm Timo Solin.

den gamle var inte särskilt road av den sortens begivenheter - men eftersom man lockade med introduktion både av Peder Lamm och Åsa Moberg tänkte jag: Okey då.
Jag infann mig en kvart efter ett. Det var ännu inte så många besökare. Det var mycket varmt varför jag sökte mig ut på gården, till Åke Holm.
Jag försökte få en bild där jag fick med både honom och någon av Timo Solins statyer - men det var svårt.

Jag slog mig istället ned bredvid denne man *-28. Det visade sig att han var potatisodlare i Plöninge sedan flera generationer . Han visste berätta att Åke Holms familj var mycket musikalisk och drev tidigt 1900-tal ett tivoli i Tjörröd. Han berättade också mycket livfullt hur han och skolkamraterna själva anlagt en fotbollsplan i Väsby.

De enda potatissorter som farfadern godkände var Early Puritan och King Edward...

Läs mera om utställningen i nästa avsnitt...

Oft denk ich....

Kathleen Ferrier

I samband med Viscontis film Döden i Venedig blev vi fascinerade av Mahlers musik. Vi har åtskilliga av hans symfonier på LP:s som vi spelade om och om i skymningen höst- och våreftermiddager
Bland det underbaraste han skrivit är Kindertotenlieder. Vi har dem i en inspelning med Kathleen Ferrier. Det är dock en femtan år sedan vi spelade den..

MEN

Nu när jag går här i sensommarvemodet klingar särskilt den fjärde i mitt huvud:

Oft denk ich sie sind nur ausgegangen!
Bald werden sie wieder nach Hause gelangen!
Der Tag ist schön! O sei nicht bang!
Sie machen nur einen weiten Gang!

Jawohl, sie sind nur ausgegangen
Und werden jetzt nach Hause gelangen!
O, sei nicht bang, der Tag is schön!
Sie machen nur den Gang zu jenen Höh’n!

Sie sind uns nur vorausgegangen
Und werden nicht wieder nach Hause gelangen!
Wir holen sie ein auf jenen Höh’n
Im Sonnenschein! Der Tag is schön auf jenen Höh’n!

Svensk översättning:
Detta är den fjärde sången. I de tidigare får man reda på att barnen dött genom en olyckshändelse.
Mamman tänker här att de nog bara gått ut på en promenad och snart skall återvända.... Magical thinking!
I sista versen ändras aus ( UT )gegangen till voraus FÖRE gegangen - de har gått före...

Återbesök 2

Veteranorienterarna besökte i onsdags den sägenomspunna Hembygdsparken i Ängelholm!
Första kontrollen var en 3500 år gammal hällkista.
Vid sista, som var en källa, träffade jag på tomatmodern själv...

Paniklimpan

I Allt om Mat nr 4 1993 är det Christer Lingström som presenterar påskbordet. Han är då fortfarande ung och coming - har just återupprättat Edsbacka (ändrat) krog - som han senare gör till Sveriges första tvåstjärniga.

Det recept som jag i första hand har tagit från påskbuffén är detta snabblagade recept på grovbröd - utomordentligt till silltallrik eller mögelost:

4 dl grahamsmjöl
1/2 dl russin
1/2 dl linfrö eller solroskärnor
1/2 dl rågkross
1 tsk bikarbonat
1/2 tsk salt
3 dl filmjölk
2 msk sirap
1 msk smör till formen
1. Sätt ugnen på 175°
2. Blanda alla torra ingredienser i en bunke
3. Rör ner filmjölk och sirap och blanda väl.
4. Smörj en 1 1/2 liters avlång brödform och häll ner degen.
5. Grädda mitt i ugnen ca 1 timme.
6. Låt brödet svalna under bakduk

Tillväxt

I år blev jag från två håll förärad tomatplantor. Jag vårdar dem ömt, på vår skuggiga tomt kan jag genom att köra runt dem på kärran ordna så att de får maximal solbestrålning.
Den uppmärksamme kan i övre vänstra hörnet se en skymt av det möblemang som den gamle betsade 26 juni.

Tyvärr hann han i år ej avnjuta någon solmogen hemmaodlad.

Bland de plantor som jag förärades insmög sig en katt bland hermelinerna. Jag trodde det var någon höstblommande skönhet och blev besviken när den visade sig ha högst blygsamma blommor.

Men det visade sig var en grim ælling:
Så nu är den kandidat till månadens växt!

Färdig

Jag har nu läst ut Göran Schildts I Odysseus kölvatten. Den har varit en alldeles ypperlig nattfösare för den nyblivna änkan. Den passar just för att med kvalitet läsa 3-4 sidor per kväll.

Utöver beskrivning av segeläventyret och natur och geografi i den grekiska arkipelagen berättar han om samvaron med människorna där på 50-talet, strax efter deras strapatser under andra världskriget.
En intressant detalj är varför de väljer att besöka Naxos framför Paros:

Vi hade under färden tvekat om vi skulle styra till Naxos eller Paros. När vi valde förstnämnda ö var det för att få en skymt av det venetianska korsriddar-och äventyrar-Grekland som spelat så stor roll i hela landets historia, men starkast lever kvar här i det gamla hertigdömet Naxos´huvudstad. Venetianska dynastier härskade i Naxia från 1204 till 1566 och de turkiska sultaner som efterträdde dem visade sådan givmildhet mot öarnas tidigare herrar att de gamla familjerna kunde leva kvar i okvald besittning av sina palats i staden och sina jordlotter på landsorten.

Emellanåt gör han betraktelser i tusenårigt pespektiv som den här på sidan 80:

Det har presenterats många definitioner på det klassiska. De flesta försöker se dess karakteristikum i jämvikten, harmonien, motsatsernas fulländade balans. Men man har också insett att denna definition inte är nog och att något väsentligt skiljer det klassiska från medelmåttigheten som också är en jämvikt. Man brukar därför betona att de motsatser som ska balanseras måste vara starka och betydelsefulla. Ju större spänningen är mellan till exempel köttets lidande och själens renhetskrav, mellan social bundenhet och individuella frihetskrav, mellan logisk klarhetssträvan och känslomässig hänryckning - för att citera några vanliga motsatspar - desto ädlare blir den klassicism som lyckas bringa dem till harmonisk samverkan. Men kräver klassicismen alltid två motsatta och varandra bekämpande passioner för att uppstå? Kräver den t.ex. att fosterlandskänslan råka i konflikt med en lidelsefull kärlek till grannfolken eller att sinnligheten skall glöda i puritanens bröst? Finns det ingen klassicism för en ensam och dominerande lidelse? En definition som bl.a. André Gide gjort sig till tolk för, anser att klassicismen bygger på en central karaktärsegenskap som motbalanserar lidelsens och hänförelsens mot ytterligheter drivande impuls, som alltså inte behöver någon symmetrisk motvikt. Denna karaktärsegenskap är blygsamheten, självbehärskningen, ironien eller vad man vill kalla denna genom uppfostran bibragta och speciellt för fransk livssyn utmärkande måttlighet, under vars yta den lyhörde anar passionernas behärskade men glödande närvaro. Det är en definition som antagligen är riktig när det gäller Poussin, och Racine, Cézanne och Gide själv, men denna morgon när vi seglade till Ithaka slog det mig att den antika klassicismen bygger på helt andra förutsättningar: den är inte i första hand en psykisk balanskonst eller ett känslouttryckets behärskande, utan något som en smula abstrakt kan kallas ett kompensationsfenomen.

----
Klassicismen uppstod däremot ur Odyssevs hemlängtan, när han svävade omkring med sitt skepp omgiven av alla omåttliga äventyr; då blev Ithaka, den svala Penelope, förnuftet och visdomen hans ideal
-----
Först när tillvaron under den hellenistiska tiden förflackades bröts den gamla homeriska traditionen och en konst som möjliggjorde Pergamononaltarets patetiska gestalter, Baalbekarkitekturens irrationella rumsskapelser och herdedikternas romantiska svärmeri uppstod i väntan på den tidiga medeltiden ännu äventyrligare konst. Klassicismen återuppstod när individernas själsliga liv åter blev sunt och de många konstlade kompensationsbehoven bortföll: då log änglarna vid Reimskatedralens port och Giottos robusta harmoni bjöd nya släkten vila. Det stora misstaget skedde när man på 1600-talet började betrakta klassicismen som idealet självt, som orsaken till ett sunt liv i ställt för dess följd. Då blev Telemakos hjälten i stället för Odyssevs, då började man sträva ut till Kythere i stället för hem till Ithaka. Romantiken föddes och med den vår hemlöshet.
Som påpekats i det inledande inlägget är jag glad att jag inte läste denna bok när jag köpte den tidigt 1950-tal utan nu när jag studerat De stora filosoferna och förstår att värdera dessa kulturhistoriska funderingar.
Det kommer under de följande 184 sidorna åtskilliga sådana associationer och betraktelser . För dem som är nyfikna på dessa rekommenderas verkligen boken.

To have succeeded

Nedanstående citat hittade jag på ett av den djefla mannens mejl. Det tyckte jag passade in på min käre Per = den gamle

"To laugh often and much;

to win the respect of intelligent people and the affection of children;
to earn the appreciation of honest critics and endure the betrayal of false friends;
to appreciate beauty; to find the best in others;
to leave the world a bit better, whether by a healthy child,
a garden patch or a redeemed social condition;
to know even one life has breathed easier because you have lived.
This is to have succeeded.

Ralph Waldo Emerson (1803-1882), amerikansk filosof och författare

Jag Googlade på Emerson och fann:
Jag är nog transcendentalist.

Jag gick i pension den 1 juli 1999. den gamle dog den 2 juli 2009. Således levde vi 10 år och en dag som pensionärer, då vi tillbringade i stort sett alla vakna stunder tillsammans.

Om min mormor Anna de sista 40 åren av sitt liv (utöver läsning) sysslade med potatis, ved och jordgubbar, har det för oss varit (utöver läsning) orientering, trädgårdsskötsel och TV-tittande.
När jag nu provat på två veckor som änka och fortsatt med orientering, trädgårdsskötsel och TV-tittande finner jag, framför allt när det gäller trädgården, att jag ännu upplever hans närvaro.

I fjor var han ju vid den här tiden ivrigt sysselsatt med att bringa sina nyinköpta kantstenar på plats.

När nu det badbjudande sommarvädret börjar sacka, ser jag plötsligt behovet av upprustning i trädgården.

Längst till vänster kan man se några meter ansad rabatt.
Snart kan den gamle vara nöjd med mig...

Solnedgångscompetition

Lotten klagar på Ikeakatalogen - jag klagar på hennes solnedgångsdefinition.

Jag anser att solen skall toucha horisonten för att bilden skall vara godkänd!

Glädjen och sorgen de vandra tillsamman....

ELLER

Den stora skrällen, en lillebror till Ellen

Vi har inget bildbevis från hans sedan i går extrauterina liv, denna togs för tre veckor sedan...

Günter Graffenberg

Igår åhörde jag Günter Graffenbergs Sommarprogram - där han berättade om sitt liv.
Han är född i det ostpreussiska Memel, numera Klaipeda, och var 10 år när andra världskriget bröt ut. Han utnyttjade sina enochenhalvtimme i etern till en personlig exposé över vad som hände sedan:

Hans familj slogs sönder av nazisterna och han sändes som 10-åring till nazistisk militärskola när fadern skickades till koncentrationsläger. Kämpade som 16-årig barnsoldat i Berlin 1945. Kom till Sverige 1961 som Skandinavien-korrespondent. Under flera årtionden en legendarisk korrespondent som kallades Mr Skandinavien, känd för sin mörka radioröst. Var gift med en judinna och besökte som journalist koncentrationslägren i Auschwitz, Treblinka och Madanek.

Han berättade rakt upp och ned, med den mörka rösten, bl.a. om
händelserna i östra Tyskland i samband med krigsslutet ur de tyska kvinnornas perspektiv...
Allt beledsagat av synnerligen välvald musik, mycket tysk klassiskt, men även
Bing Crosbys Can you spare a dime
STARKT!

Tillägg: Jag läser på Google om YIP Harburg, som skrivit texten, inte bara till Brother can you spare a dime!

I naturen

I förrgår var första dagen på länge då det inte var en självklarhet att njuta strandliv. Jag passade på att inspektera tillväxten på Svedberga kulle.
Jag noterade att fåren som brukar ströva på toppen var utbytta mot nötkreatur! De äter tydligen även björnbärsrevor - i hagen var stånden märkbart reducerade... (?)
Det är dock ingen risk att bli utan bär - en del toppbär är redan mogna, jag samlade de första 3 decilitrarna.
Även svampen är på G: kantkremlor och kantareller räckte till en svamptoast till lunch.

Hemkommen läser jag ur Håkan Nessers augustibrev:

Med åldern kommer en längtan till det enkla och det stilla tillbaka. Träd, gräs och stenar - i varje fall gäller det undertecknad. Det kan vara nog av upplevelser, tid att gå tillbaka till naturen, den som alltid tålmodigt stått och väntat på en och som kommer att stå kvar när man är borta. Blåelden, vallmon och strandrågen. Man ska väl inte påstå att man alltid förstår sig på herr Bergman, som levde i fyrtio år en fågelflyghalvtimmes väg härifrån, men han sa något om att på Fårö fick allt sin rätta vikt och betydelse. I synnerhet han själv. Och visst är det så; det är inte i manegen, på arenan eller i bloggbruset som människan egentligen hör hemma – manegen och arenan och bloggbruset är mera som ett sådant där gammaldags flugpapper, där de som kommer lite för nära eller inte kan hålla sig borta fastnar. Och när man sedan sitter där och tvittrar kan det vara svårt att riktigt veta vem man är.

Das Lesen VI

Så här mellan liv och död gör ju Magical thinking sig påmint:

Redan när jag 1999 gick i pension försökte jag följa sommarföljetongen, som regel en deckare, i SvD.
Det strandade dock på att det kom perioder med intensiv aktivitet då jag "glömde bort" att läsa aktuella avsnitt.De första åren försökte jag då klippa ut avsnitten för läsning "till hösten", men inte heller det var framgångsrikt, varför jag lät det bero.

MEN

Allteftersom barnbarnsskarans ålder stigit har vår livsrytm blivit lugnare, mera kontemplativ.
Så när det vid midsommar meddelades att årets följetong skulle vara Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, vars böcker jag ju brukar gilla, gav jag den en chans.

OCH

Bara efter 12 avsnitt dog min käre Per. Jag hade ju då missat flera - men det var ju, när den första uppståndelsen lagt sig, lätt att rekonstruera, eftersom jag ju sparar olästa Kulturbilagor.

OCH
Det är här som det magiska kommer in:

Boken handlar om ett äkta par med en dotter Sarah, som för ettochetthalvt år sedan blir kidnappad och sedan är spårlöst försvunnen. Paret, som är författare respektive bildkonstnär, flyttar efter något halvår till Manhattan. Hustrun, Winnie, blir mer och mer undanglidande för maken, berättaren, för att slutligen avvika helt, efterlämnande en skriven lapp med uppmaning att inte efterforska henne.

I del 47/54 beskriver maken ett minne från en vistelse i Venedig med reflexionen:

Jag ser henne i drömmen precis som jag såg henne i verkligheten, och jag återvänder till samma tanke som drabbade mig då. Detta ögonblick är redan över Jag hann aldrig fånga det. Jag hinner aldrig fånga någonting. Allt vi ser och förundras över har redan hänt. Det är på väg bort ifrån oss, för alltid och oåterkalleligt. När min blick når fram till min hustru är hon alltid en annan. Eller när bilden av henne når fram till min näthinna, snarare - det är förstås en korrektare beskrivning - det är då det redan är försent.

Just så har jag reflekterat när jag sitter och ser på mina bilder på Per.
MEN
Kanske på ett mera positivt sätt ändå:

Borås djurpark 1964

Jag har återknutit kontakten med den UNGE och medelålders PER! De är ju (nästan) lika levande för mig nu som den gamle...

Hur det går för maskarna får man reda på först den 13 augusti!

Absent

2007

Idag är det mulet, litet regn och temperaturen har sjunkit med 10°. Det är dags att skörda nedfallna äpplen och klippa ner rosor.
Mitt sorgearbete har kommit in i en ny fas:
Efter den initiala känslan av förlust och sorg smyger sig en mera svårhanterad saknad på...

Månadens växt

Alla bestyr och upplevelser i samband med den gamles begravning den 31 juli har inneburit att jag alldeles tappat bort nomineringen av månadens växt för juli.

MEN

Jag blev påmind om detta när jag såg hur kungsljuset flagade...

Bättre sent än aldrig!:

De nominerade för juli äro:
- kungsljus
- riddarsporre
- liljor
- krusbär

Sub specie aeternitatis väljer jag KRUSBÄR! Nu raskt över till två augustiförslag:

Höstanemon Anemone hupehensis
OCH
Fjärilsbuske Buddleja davidii.
Eftersom violett är sorgens, eftertankens och lidandets liturgiska färg
använde vi Buddleja i våra handbuketter den 31 juli...

Alice May Brock

För att redigera min blogg, bläddrar jag tillbaka bland mina utkast och hittar det här citatet:


Tomatoes and oregano make it Italian;
wine and tarragon make it French.
Sour cream makes it Russian;
lemon and cinnamon make it Greek.
Soy sauce makes it Chinese;
garlic makes it good.

Alice May Brock, author (b. 1941)

Onödigt - men roande vetande

Höstaning

Även om det är ett strålande väder med temperaturer över 25° anar man ett stick av höst:

Vid min cykeltur till Viken-tomater noterade jag att det blir rönnbärsår.
En glada cirklade över den (över-?)mogna kornen.
Mission complete: