Das Lesen VI
Så här mellan liv och död gör ju Magical thinking sig påmint:
Redan när jag 1999 gick i pension försökte jag följa sommarföljetongen, som regel en deckare, i SvD.
Det strandade dock på att det kom perioder med intensiv aktivitet då jag "glömde bort" att läsa aktuella avsnitt.De första åren försökte jag då klippa ut avsnitten för läsning "till hösten", men inte heller det var framgångsrikt, varför jag lät det bero.
MEN
Allteftersom barnbarnsskarans ålder stigit har vår livsrytm blivit lugnare, mera kontemplativ.
Så när det vid midsommar meddelades att årets följetong skulle vara Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, vars böcker jag ju brukar gilla, gav jag den en chans.
OCH
Bara efter 12 avsnitt dog min käre Per. Jag hade ju då missat flera - men det var ju, när den första uppståndelsen lagt sig, lätt att rekonstruera, eftersom jag ju sparar olästa Kulturbilagor.
OCH
Det är här som det magiska kommer in:
Boken handlar om ett äkta par med en dotter Sarah, som för ettochetthalvt år sedan blir kidnappad och sedan är spårlöst försvunnen. Paret, som är författare respektive bildkonstnär, flyttar efter något halvår till Manhattan. Hustrun, Winnie, blir mer och mer undanglidande för maken, berättaren, för att slutligen avvika helt, efterlämnande en skriven lapp med uppmaning att inte efterforska henne.
I del 47/54 beskriver maken ett minne från en vistelse i Venedig med reflexionen:
Jag ser henne i drömmen precis som jag såg henne i verkligheten, och jag återvänder till samma tanke som drabbade mig då. Detta ögonblick är redan över Jag hann aldrig fånga det. Jag hinner aldrig fånga någonting. Allt vi ser och förundras över har redan hänt. Det är på väg bort ifrån oss, för alltid och oåterkalleligt. När min blick når fram till min hustru är hon alltid en annan. Eller när bilden av henne når fram till min näthinna, snarare - det är förstås en korrektare beskrivning - det är då det redan är försent.
Just så har jag reflekterat när jag sitter och ser på mina bilder på Per.
MEN
Kanske på ett mera positivt sätt ändå:
Borås djurpark 1964
Jag har återknutit kontakten med den UNGE och medelålders PER! De är ju (nästan) lika levande för mig nu som den gamle...
Hur det går för maskarna får man reda på först den 13 augusti!
Redan när jag 1999 gick i pension försökte jag följa sommarföljetongen, som regel en deckare, i SvD.
Det strandade dock på att det kom perioder med intensiv aktivitet då jag "glömde bort" att läsa aktuella avsnitt.De första åren försökte jag då klippa ut avsnitten för läsning "till hösten", men inte heller det var framgångsrikt, varför jag lät det bero.
MEN
Allteftersom barnbarnsskarans ålder stigit har vår livsrytm blivit lugnare, mera kontemplativ.
Så när det vid midsommar meddelades att årets följetong skulle vara Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser, vars böcker jag ju brukar gilla, gav jag den en chans.
OCH
Bara efter 12 avsnitt dog min käre Per. Jag hade ju då missat flera - men det var ju, när den första uppståndelsen lagt sig, lätt att rekonstruera, eftersom jag ju sparar olästa Kulturbilagor.
OCH
Det är här som det magiska kommer in:
Boken handlar om ett äkta par med en dotter Sarah, som för ettochetthalvt år sedan blir kidnappad och sedan är spårlöst försvunnen. Paret, som är författare respektive bildkonstnär, flyttar efter något halvår till Manhattan. Hustrun, Winnie, blir mer och mer undanglidande för maken, berättaren, för att slutligen avvika helt, efterlämnande en skriven lapp med uppmaning att inte efterforska henne.
I del 47/54 beskriver maken ett minne från en vistelse i Venedig med reflexionen:
Jag ser henne i drömmen precis som jag såg henne i verkligheten, och jag återvänder till samma tanke som drabbade mig då. Detta ögonblick är redan över Jag hann aldrig fånga det. Jag hinner aldrig fånga någonting. Allt vi ser och förundras över har redan hänt. Det är på väg bort ifrån oss, för alltid och oåterkalleligt. När min blick når fram till min hustru är hon alltid en annan. Eller när bilden av henne når fram till min näthinna, snarare - det är förstås en korrektare beskrivning - det är då det redan är försent.
Just så har jag reflekterat när jag sitter och ser på mina bilder på Per.
MEN
Kanske på ett mera positivt sätt ändå:
Borås djurpark 1964Hur det går för maskarna får man reda på först den 13 augusti!
Etiketter: Recension, Sorgearbete
0 Reflektioner:
Skicka en kommentar
<< Home