Hus 3

Fortsatt rapport om granntomtsmakeover:
Det sista, minsta, huset på granntomten, egentligen ett redskapsskjul, revs på 9 minuter:

13.28.39
13.31.00
13.37.28
var redan medarbetarna färdiga att börja sortera upp virket!

BnAU e.g. Business NOT as usual:1

Den 5 maj 2005 var för mig en lycklig dag:
Jag köpte min digitalkamera - Canon Powershot 520.

Den har tillfört en helt ny dimension till mitt liv - jag har nu 8293 bilder i computern!

MEN
Den har ju fått vara med om den del - bl.a. har jag tappat den åtskilliga gånger både mot stenläggning och sanddyner....Så t.ex är bländaren väldigt fuktkänslig, måste få sig en knäpp för att utomhus öppna sig.
Jag har därför sedan någon tid mumlat om att det kanske är dags för en ny.
Den gamle är ju en fena på att hitta extrapris. I förrgår observerade han denna annons.

Sagt och gjort
(Extrapris Effektiviserar Enormt)

Vi har någon gång varit med om att när vi väl några dagar senare kommer till butiken har varan varit slutsåld så vi bestämde att redan följande dag åka till köpcentret.

Vi blev betjänade av denne unge man .Det visade sig att även han är ivrig bloggare. Att han valt kamikaze som namn för sin blogg beror på hans intresse för andra världskriget!Första bilden med den nya kameran
Den gamles något säregna klädsel beror på att han varit ute och räfsat löv!
Den renskrapade granntomten skymtar i bakgrunden.

Upplevelse

Bilden hämtad från Kullabygdens ornitologiska förenings hemsida.

Nu är hösten här på allvar. De hade lovat regn och rusk framåt middagen så vi hastade upp till Svedberga kulle för sedvanlig varannandagsjogg.
Strax vi svängde in på parkeringsplatsen såg jag en kungsörn cirkla över kullen. Raskt stopp och fram med kameran...
MEN
Batterierna hade ramlat ur ( slarvigt isatta efteruppladdning!) och innan de var på plats var örnen försvunnen - den fann väl för gott att retirera för samtidigt föll de första regndropparna!

Sammankomsten

Sommartid upphör,
vintermörkret sänker sig.
Bokens tid är NU

När jag, på grund av vårt omtalade intresse för Irland, av Solvey Bergdahl
(som råkar vara översättaren Thomas Preis´svärmor!)





häromdagen fick boken Sammankomsten (orig The Gathering) av Anne Enright, släppte jag alla upplagda läsplaner och bara gav mig hän.

Tack vare läsandet av Angelas ashes och Alf Åbergs bok Irland den omöjliga ön tycker jag mig vara kulturkompetent att förstå huvudpersonen Veronica, bokens jag. Hon är nummer 8 i en syskonskara på 12! Hon är den av de fem systrarna som är mest rationell och välanpassad, och det är på henne det ankommer att ta hand om det praktiska när hennes nästan jämnårige storebror Liam hittas drunknad utanför Brighton i England. Det är uppenbart att han tagit livet av sig.

Parallellt med att hon på bokens 269 sidor redogör för alla turer i hämtandet av kroppen, byråkratin kring överlämnadet, sökandet efter alla syskonen som är spridda över jordklotet - äldste brodern Ernest t.ex. är f.d. katolsk präst i Peru! - för att meddela dödsfallet och inbjuda till begravningen - redogöres för hennes tankar, minnen som väller upp i relationen till Liam och hur hon erinrar sig hur hon sett honom sakta men säkert gå under i missbruk.

Hon sugs obönhörligt in i en svår depression - å ena sidan känner hon skuld till att Liam misslyckades med sitt liv - å andra sidan sorg och ensamhet, grämer sig över hur föga stöd hon fick av de vuxna under uppväxten.

The Gathering, sammankomsten i samband med den traditionella irländsk-katolska likvakan och begravningen, skildras i några korta kapitel från sidan 198 - det blir uppenbart hur litet gemensamt det finns mellan de 9 syskonen. De enda i familjen Veronica egentligen hade en känslomässig relation till var just Liam och den sedan länge döda mormodern Ada.

På sidan 72 berättar hon dock i inledning till Kapitel 11 (genomgående korta kapitel!) hur hon dagen innan dödsbudet känt sig fullständigt lycklig i sitt äktenskap med Tom och deras två döttrar 8-åriga Rebecca och 6-åriga Emily.

Denna passus försvinner i bakgrunden för läsaren allteftersom hon sjunker djupare i sin krisreaktion - vilket t.ex. fått SvD:s recensent Fabian Kastner att skriva:

Den irländska författaren Anne Enrights roman Sammankomsten, fjolårets vinnare av det prestigefulla Bookerpriset, är en av dessa föga originella rapporter om skam och skuld, lögner och hemligheter. Ändå bärs den upp av ett språk och en iakttagelseförmåga som nästan får en att glömma bort att man hört allt förut, att själva berättelsen är en bagatell och stapelvara.

Enright skriver en ovanligt genomarbetad prosa där varje ord vägts och skiktats, laddats med maximal innebörd och stämning. Man skulle kalla den vacker om den inte samtidigt vore så kall. Svart, cynisk, fullkomligt negativ. Egentligen är väl också det ett slags kitsch som hör den moderna familjeskildringen till.


Jag håller definitivt inte med:
AE:s skildring av Veronicas reaktion är , på en underbar prosa - där är vi eniga - och Thomas Preis´översättning måste vara mästerlig, ty hela essensen finns kvar - en klassisk beskrivning av en depressiv kris, där de sista raderna andas att hon kommit igenom - beredd att fortsätta sitt eget liv där hon lämnade det på sidan 72!

Jag har inte läst Ulysses av James Joyce men jag får en vision av att hon har haft den som modell - texten är ju en enda lång monolog - och även om erinran av det förflutna lyder No, no, no så viskar slutet Yes!

Lördagsstrand

När vi sist gick ut att vandra sågo vi bland mycket annat:

Klicka för tydligare bild

Nätvittjande fiskare OCH måsar.

Sedvanliga skarvar, MEN inte bara gräs-, utan fastmera bläsänder

Enligt information på Google häckar de i norra Sverige och övervintrar i västra Europa..

Här i Öresund ser vi dem regelbundet under vinterhalvåret.
Således hör vi till västra Europa..

Min första äpplekaka

Som kanske redan rapporterats på denna blogg hade min moder inte tålamod att upplära mig i den ädla kokkonsten. Mina insatser inskränkte sig till att skala potatis och springa och handla 2 l mjölk.

MEN

När vi blev med lägenhet 1957 - där det ju faktiskt fanns en sådan lyx som en elspis! - blev jag inspirerad att börja laga mat.
Men var hitta recepten?
Någon enstaka vecka kostade jag på mig att köpa Vecko-Journalen. Där hittade jag detta recept som jag således nu lagat av och till i 51 år!

Jag saxar ur min receptskatt:
Det fanns inte så mycket recept när jag växte upp - det som lagades var gamla familjerecept. Mamma Eva gjorde Skånsk äpplekaka med ströbröd, äpplemos och vaniljsås.
Jag har numera hennes recept men har aldrig lagat efter det.
Sedan kom Bonniers kokbok som Elsa fick av Rulle.
Där fanns äpplepaj på gammalt sätt och det lärde jag mig att laga. Det blev gott och vackert men tog väldig tid och det blev mycket disk. När jag började laga mat i större skala var ledmotivet att det skulle gå fort och lätt och bli mycket och gott. Den allra första receptet tog jag ur Veckojournalen 1957:.

Dansk gyldenkage:

4 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
1 dl socker
125 g smör
1ägg
hackas till en grynig massa.Hälften bredes ut på en plåt på bakplåtspapper.
8 stora rårivna äpplen blandade med litet socker lägges över.
Sist strös resten av degen på.
Kakan gräddas i 225 ° i 20-25 min.
Den kan glaseras med florsocker eller aprikospuré.
Aprikospuré har jag aldrig använt, men inför dagens publicering försökte jag med litet florsocker - men det är överkurs.

Serveras nygräddad till kaffe eller té, eller med vispgrädde som dessert.
Försvinnande god...

Så var det nästa hus.....

Dag 3 var det dags för att riva nästa hus.

Det var ju litet större så det tog 3 dagar.
Allt virke sorteras innan borttransporten.
På kvällen dag 5:

Där var varfågel!

Var ? : Gröthögarna

Fågelskådarna åkte i går till Hov. Vi kryssade mellan regnskurarna.
De flesta fåglarna hade som det här svanparet tagit skydd från den friska havsvinden.
Även de fann för gott att ge sig av när vi blev alltför närgångna:

MEN
Dagens behållning blev siktandet av en varfågel
Lanius excubitor

Det var dess vana att alltid sitta till topps, som gjorde att vi såg den.

Sången från Ogura

eller
DYGDENS BELÖNING:
När vi idag åkte till avfallsdeponin med våra tidningar och flaskor fann jag i inkastet för tidningar denna bok:


Den är utgiven 1988 av Bra Böcker i deras serie Bra lyrik.*
Den fullständiga titeln lyder

Sången från
Ogura
Den japanska lyrikantologin
OGURA HYAKUNIN ISSHU
En dikt vardera
av hundra poeter
i svensk version
av SHOZO MATSUSHITA
och PER ERIK WAHLUND

Med hundra kalligrafier
av Hiroko Kimura

Det inleds av ett underbart förord där man blir orienterad om japansk dikts särdrag och historik:

Ett litet utdrag:

"Japansk poesi har sina rötter i det mänskliga hjärtat och spricker ut i oräkneliga löv av ord

lyder den beundrande inledningsfrasen till poeten och huvudredaktören Ki no Tsurayukis förord till antologin Kokinsju. I sin berömda essä klargjorde Tsurayuki likaså den japanska poesins spänning mellan kokoro "hjärta", "känsla", "själ" och kotoba" konception", "frasering", "språkdräkt"
---
På den här hemsidan har jag funnit:
Den japanska poesins särart ligger, bland mycket annat, i att den är ett slags miniatyrlyrik med formen baserad på stavelseräkning; dikternas struktur utgörs av en regelbunden växling mellan rader med fem och sju stavelser. I den ursprungligaste formen, waka japansk dikt eller tanka, kort dikt, är raderna fem och har stavelsemönstret 5 - 7 - 5 - 7 - 7. Denna dikttyp är helt allenarådande i den kanske populäraste av alla antologier, Sången från Ogura, Ogura hyakunin issu, utformad omkring år 1240 av den store poeten Fujiwara no Sadaie.

Haiku består av endast tre rader, med stavelseindelningen 5- 7- 5 och odlas än idag flitigt i Japan.

*HIP: När jag söker på Sången från Ogura finner jag att den kan köpas på Bokbörsen - men priset varierar mellan 80-150 kr!

Läsare av denna blogg kommer att tid efter annan delges smakprov

Här det första:

Svensk översättning:
Aki no yugure=
Höstskymning....

Apropos finanskrisen

Litet till mans har vi ju undrat över den plötsliga oredan i världens finanser.

Saxat:
There are 10^11 stars in the galaxy. That used to be a huge number. But it's only a hundred billion. It's less than the national deficit! We used to call them astronomical numbers. Now we should call them economical numbers. -Richard Feynman, physicist, Nobel laureate (1918-1988)

Detta skrevs således före 1988!

Spin off effekt:
10^11!
Tack för det :
Jag har länge undrat hur man med tangentbordet skriver "upphöjt till".

En annan reflexion jag begåvats med är skillnaden i mentalitet mellan danskar och svenskar.
Samtidigt som jag läser i tidningen om det oroande i att råvarupriserna sjunker, hörs på de danska nyhetssändningarna glädjerop över samma företeelse:

Nu blir det fart på både affärer och samfärdsel!

Heja Rögle!

Lottens baskettriumf i all ära.....

Inget verkar stoppa Rögle just nu

Vi var många som var oroliga:"Hur skulle det gå nu när Kenny var sjuk...."

Goethe

den unge Goethe

Jag strävar vidare med mina gamla SvD:

I kulturbilagan den 27 september 2008 finns denna understreckare:
Goethe vilse i kontexten
Den inleds: Goethe´s Wilhelm Meisters läroår är förmodligen det sena 1700-talets viktigaste roman.

Den avslutas med en hänvisning till understreckaren den 16 juni d.å.:
"Den gamle Goethes lidanden"

Efter att ha tagit del av dessa kan jag nu lugnad kasta tidningen.

Samtidigt kommer jag att tänka på en annan av svåger Görans historier:

Pojken läser: GOO-E-te var en stor poet.
Rättas: OE uttalas som ö!

Varvid gossen försöker igen : Göthe var en stor pöt!

Förvisso:
Bei einem seiner insgesamt 28 Aufenthalte in Ilmenau übernachtete Goethe, nach einer Wanderung durch die Ilmenauer Berge, allein in der kleinen Schutzhütte auf dem Gipfel des Kickelhahns. Fasziniert vom anbrechenden Abend und der absoluten Stille schrieb er mit einem Stift an die Holzplanken der Hütte:

Über allen Gipfeln
Ist Ruh'
In allen Wipfeln
Spürest Du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde
Warte nur, balde
Ruhest Du auch.

Jahre später, am 27. August 1831 ist Goethe wieder in Ilmenau.
Es ist der Vorabend seines 82. Geburtstages. Ihm wird ein besonderer Wunsch erfüllt, als er mit dem Berginspektor Mahr auf den Kickelhahn fährt. Jede Hilfe abwehrend erklimmt er die steilen Stufen zum Obergeschoss der Schutzhütte und sucht das kleine Gedicht. Johann Christian Mahr schilderte die Szene wie folgt: "Goethe überlas diese wenigen Verse, und Tränen flossen über seine Wangen. Ganz langsam zog er sein schneeweißes Taschentuch aus seinem dunkelbraunen Tuchrock , trocknete sich die Tränen und sprach in einem sanften, wehmütigen Ton:
'Ja, warte nur, bald ruhest du auch!' , schwieg eine halbe Minute, sah nochmals durch das Fenster in den düstern Fichtenwald und wendete sich darauf zu mir, mit den Worten:
Nun wollen wir wieder gehen!".

Rivningsraseri

Det har ju varit öde och tomt på granntomterna i två år nu.
De sista månaderna har vi dock av och till haft besök av vänner och bekanta till ägarna som tillvaratagit diverse - som här taktegel.
MEN
Tre dagar efter introduktionsmötet för grannarna den 5te oktober händer det saker:

På kvällen den 8de noterade vi att en grävskopa hade infunnit sig.
Följande dag ( =DAG 1) skred den till verket.
Den skyfflade först undan stenmuren som skilde tomterna åt - den skall återanvändas.
Sedan gav de sig i kast med "lilla huset"
På kvällen var det jämnat med marken:
I förgrunden stenen från gränsmuren

Man har inte roligare än man gör sig....

Nu när älgjakten dragit igång kan vi orienterare inte fladdra omkring i skogarna hur som helst.
Men paret Nordqvist förbarmade sig och upplät sitt hem för oss!

De lyckades med det till synes omöjliga: att ge oss en ny syn på terrängen i Hyllinge.

1. Vi samlades i gryningen

Det framgick av PM att det var gemensam start.....


2.Uppgiften var att med ledning av bokstavsmärkta foton para ihop sådana med kontrollpunkter.
Vid denna kontroll kunde man således, väl uppkommen på slagghögen*, identifiera en bild på stenen i förgrunden.
Se även Bosses blogg för den 15/10

3. Även om vädret var siså fanns det möjligheter till sedvanligt Gemütliches Beisammensein:

* Hyllinges Herostratiska ryktbarhet:
Spanska sjukans förlopp i Sverige:
Strax före midsommar uppträdde de första fallen i Sverige. Den 5te juli 1918 kunde man i dagstidningarna läsa om en influensaepidemi som fått namnet Spanska sjukan. Den hade nått södra Sverige genom resande från främst Tyskland, Norge och Danmark. Det första utbrottet av epidemin konstaterades i Hyllinge, en stenkolsgruva där ett femtital fall konstaterades. En arbetare som varit i Kristiania, dvs nuvarande Oslo, hade kommit tillbaka till Sverige för att fira midsommar hos släkten och hade hastigt insjuknat. Ett par dagar efter detta hade ett femtiotal släktingar insjuknat och epidemin var ett faktum.

Den förtjusande skogen

Vår förberedande utflykt i söndags förlänades ju ett förtjusande väder.
Jag minns inte att jag sett den sydsvenska skogen så grann.
När vi sen kommo fram till torpet, litet trötta av alla upplevelser, konstaterade vi glatt förundrade att vi alls inte behövde ta fram gräsklipparen - det vore dessutom att förstöra naturens skönhet:

Om hösten om hösten då är det allra bäst....

Den förstenade skogen

Häromdagen, en regnig eftermiddag, såg vi om Den förstenade skogen
Nu, andra gången, när vi vet hur det går!, kan man mer bedöma intrig och manus och skådespelarinsatser.

De tre huvudrollsinnehavarna: Bette Davis, Leslie Howard och Humphrey Bogart hör ju till våra absoluta favoriter - Humpen här i sin första "riktiga" filmroll.
Det slår mig med ens Leslie Howard börjar deklamera, att detta måste bygga på ett teaterstycke!
Mycket riktigt:
While Bogart was successful in the Broadway role of Mantee, he was not cast in the film version. Warner Brothers planned to use Edward G. Robinson, who was under contract to Warners. Legend has it that Leslie Howard lobbied Jack Warner to hire Bogart after the struggling actor called him from New York to remind him that he'd said that he wouldn't appear in a movie version without Bogart as Mantee.
According to Robert Sklar, studio politics and Robinson's reluctance to take another gangster role resulted in Bogart being cast (Sklar, 1992, pp. 60-62). The film made Bogart a Hollywood star.
Bogart remained grateful to Howard throughout his life — and named his daughter after him.

Läs mera på Wikipeda

Höstutflykt

Immelns NÖ-hörn

I ett strålande vacker höstväder åkte vi på rekognoscering inför nästa års kulturutflykt.
Denna gång tänker vi förlägga den till Immeln-trakten.
Det finns åtkilligt där att beskåda. Ett litet smakprov:
Högst upp i NÖ , några 100 meter in i Blekinge, ligger Harry Martinssons födelsehem.
På nätet hittar jag:
Harry Edmund Martinsson föddes i Nyteboda, Blekinge, den 6 maj 1904. Han var den enda sonen av sju barn. Fadern hette Martin Olofsson och modern hette Bengta Svensdotter men blev oftast kallad Betty.
I slutet av 1800-talet var Harrys fader i Australien och arbetade som fårfarmare. En dag fick han ett brev från Sverige, där det stor att han skulle komma hem, för det var dags för arv.
Han reste hem till Sverige och träffade den vackra Betty. Hon blev gravid, och de gifte sig en månad före födseln. För pengarna från arvet köpte han ett stort gammalt hus, som de inredde till lanthandel.
Martin och Betty fick 7 barn, sex flickor och en pojke. Harry var nummer fem i barnaskaran.
Betty hade det tidvis väldigt jobbigt i familjen, hon fick ensam ta hand om alla barn. Den enda egentliga orsaken till att hon gifte sig med Martin var för att hon bar hans barn. Det förekom ofta misshandel i familjen, speciellt då pappan söp.

Lyssnare
Jag var liten i lyssnandets dagar -
vid härden sutto de gamla
vaggande sina förmenta synder mot
den sista dagen, då en
korsfäst frälsare skulle två dem rena. -

Katten spann, elden brann, spjällen tjöto, -
någon sjöng slagen och klagande visan
om pigan som trampade på brödet.

Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd.

Efter en tid så gick lanthandeln i konkurs, och Harrys pappa drack mer och mer. En dag så fann familjen ett brev på hans skrivbord, och pappan var borta. Det visade sig senare att han åkt till Portland, där han körde spårvagn.

Eftersom affären gått i konkurs var de tvungna att flytta till ett enklare hus, istället för det stora kråkslottet, så 1909 flyttade Betty med dom sju barnen till Gylsboda i Skåne. Här trodde hon att hon skulle kunna tjäna mer på sin lanthandel som hon tidigare haft i Nyteboda. Harry var nu fem och ett halvt år. De köpte ett gult litet hus, som låg alldeles vid branten till ett stenbrott. Folk sade att varje gång man sprängde i stenbrottet, var det risk att huset skulle ramla ner, så huset kom att kallas ”Gula Faran”. På bottenvåningen inredde de en servering och en affär. Familjen bodde i ett litet rum bredvid köket.
Harry blev ofta retad av de andra barnen, och trivdes därför inte ute med dem. Skolan däremot var hans fristad, här slapp han både arbetet hemma och trakasserierna från barnen. Harry var duktig i skolan, och hade en bra lärare som han tyckte mycket om.
I april 1910 kom fadern hem från Karlshamn. Han hade då varit ute på sjön och blivit smittad av tuberkulos. Han hade fått reda på att han skulle leva i cirka 14 dagar.
Det var den äldsta dottern Edith som fick ta hand om fadern och tömma hans spottkoppar etc.
Den 28:e april dog han.
Efter detta gick affärerna bara utför. Den affärsverksamhet som modern drev i Gylsboda skedde med hjälp av lån, och i september blev hon tvungen att begära konkurs. Från mitten av september till mitten av november fick familjen understöd av konkursboet. Under hösten konstaterades det att även Edit smittats av TBC.

I slutet av november så fick Betty nog, och flydde till USA, och övergav sina sju barn.
Den tuberkulossmittade Edit blev ansvarig för alla sina småsyskon. En kort tid efter att modern rest så blev Edit sämre, hon avled den 31 maj 1911.
Edits död tog hårt på syskonen, det var henne alla syskonen såg upp till.
Efter Edits död flyttade Harry med sin syster Blenda till deras moster Hilda. Den 1 augusti började Harry i skolan i Ubbeboda. Moster Hilda mindes Harry som tillgiven, rädd, tyst och tillbakadragen. På hösten flyttade Hilda flytta och barnen, och hon hyrde två små rum i ett hus i centrala Gylsboda.
Hilda var förlovad och skulle gifta sig till våren. Därför kunde hon inte ta hand om barnen längre, så fattigvården i Jämshög fick ordna fosterhem åt dem.


Om den tiden, 1912-17, handlar HM:s roman Nässlorna blomma som är en av min ungdoms stora läsupplevelser med kapitel som Kejsaren av Tje-ljudet!
Huset ligger precis vid stranden, när föräldrarna drev lanthandeln fanns det ångbåtsförbindelse.

Utsikten från bryggan är magnifik: