Höstutflykt

Immelns NÖ-hörn

I ett strålande vacker höstväder åkte vi på rekognoscering inför nästa års kulturutflykt.
Denna gång tänker vi förlägga den till Immeln-trakten.
Det finns åtkilligt där att beskåda. Ett litet smakprov:
Högst upp i NÖ , några 100 meter in i Blekinge, ligger Harry Martinssons födelsehem.
På nätet hittar jag:
Harry Edmund Martinsson föddes i Nyteboda, Blekinge, den 6 maj 1904. Han var den enda sonen av sju barn. Fadern hette Martin Olofsson och modern hette Bengta Svensdotter men blev oftast kallad Betty.
I slutet av 1800-talet var Harrys fader i Australien och arbetade som fårfarmare. En dag fick han ett brev från Sverige, där det stor att han skulle komma hem, för det var dags för arv.
Han reste hem till Sverige och träffade den vackra Betty. Hon blev gravid, och de gifte sig en månad före födseln. För pengarna från arvet köpte han ett stort gammalt hus, som de inredde till lanthandel.
Martin och Betty fick 7 barn, sex flickor och en pojke. Harry var nummer fem i barnaskaran.
Betty hade det tidvis väldigt jobbigt i familjen, hon fick ensam ta hand om alla barn. Den enda egentliga orsaken till att hon gifte sig med Martin var för att hon bar hans barn. Det förekom ofta misshandel i familjen, speciellt då pappan söp.

Lyssnare
Jag var liten i lyssnandets dagar -
vid härden sutto de gamla
vaggande sina förmenta synder mot
den sista dagen, då en
korsfäst frälsare skulle två dem rena. -

Katten spann, elden brann, spjällen tjöto, -
någon sjöng slagen och klagande visan
om pigan som trampade på brödet.

Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd.

Efter en tid så gick lanthandeln i konkurs, och Harrys pappa drack mer och mer. En dag så fann familjen ett brev på hans skrivbord, och pappan var borta. Det visade sig senare att han åkt till Portland, där han körde spårvagn.

Eftersom affären gått i konkurs var de tvungna att flytta till ett enklare hus, istället för det stora kråkslottet, så 1909 flyttade Betty med dom sju barnen till Gylsboda i Skåne. Här trodde hon att hon skulle kunna tjäna mer på sin lanthandel som hon tidigare haft i Nyteboda. Harry var nu fem och ett halvt år. De köpte ett gult litet hus, som låg alldeles vid branten till ett stenbrott. Folk sade att varje gång man sprängde i stenbrottet, var det risk att huset skulle ramla ner, så huset kom att kallas ”Gula Faran”. På bottenvåningen inredde de en servering och en affär. Familjen bodde i ett litet rum bredvid köket.
Harry blev ofta retad av de andra barnen, och trivdes därför inte ute med dem. Skolan däremot var hans fristad, här slapp han både arbetet hemma och trakasserierna från barnen. Harry var duktig i skolan, och hade en bra lärare som han tyckte mycket om.
I april 1910 kom fadern hem från Karlshamn. Han hade då varit ute på sjön och blivit smittad av tuberkulos. Han hade fått reda på att han skulle leva i cirka 14 dagar.
Det var den äldsta dottern Edith som fick ta hand om fadern och tömma hans spottkoppar etc.
Den 28:e april dog han.
Efter detta gick affärerna bara utför. Den affärsverksamhet som modern drev i Gylsboda skedde med hjälp av lån, och i september blev hon tvungen att begära konkurs. Från mitten av september till mitten av november fick familjen understöd av konkursboet. Under hösten konstaterades det att även Edit smittats av TBC.

I slutet av november så fick Betty nog, och flydde till USA, och övergav sina sju barn.
Den tuberkulossmittade Edit blev ansvarig för alla sina småsyskon. En kort tid efter att modern rest så blev Edit sämre, hon avled den 31 maj 1911.
Edits död tog hårt på syskonen, det var henne alla syskonen såg upp till.
Efter Edits död flyttade Harry med sin syster Blenda till deras moster Hilda. Den 1 augusti började Harry i skolan i Ubbeboda. Moster Hilda mindes Harry som tillgiven, rädd, tyst och tillbakadragen. På hösten flyttade Hilda flytta och barnen, och hon hyrde två små rum i ett hus i centrala Gylsboda.
Hilda var förlovad och skulle gifta sig till våren. Därför kunde hon inte ta hand om barnen längre, så fattigvården i Jämshög fick ordna fosterhem åt dem.


Om den tiden, 1912-17, handlar HM:s roman Nässlorna blomma som är en av min ungdoms stora läsupplevelser med kapitel som Kejsaren av Tje-ljudet!
Huset ligger precis vid stranden, när föräldrarna drev lanthandeln fanns det ångbåtsförbindelse.

Utsikten från bryggan är magnifik: