Majväxt

Om det var svårt i april att välja månadens växt är det ju ändå värre i maj! Det glänsande vädret och årstiden som sådan har ju gjort att jag hittills publicerat åtta olika växter. Då har jag ju ändå avstått från sådana självklarheter som tulpaner, liljekonvaljer, gullvivor och syrener!

MEN
Ett beslut måste ju fattas och efter moget övervägande blir det en nionde:
Gullregn Labunum x wateri
" Släktnamnet Laburnum användes redan av Plinius."
Skälet till detta val är att vår resa i österled i det gudomliga vädret fick den gamle att ännu en gång citera Hjalmar Gullberg, en dikt han kunde utantill redan 1955!
Kyssande vind.

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnets månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnets månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din värdsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnets klasar.

Ur :Kärlek i tjugonde seklet (1933)

Kopattar

Jag har ju i denna blogg gång på gång återkommit till hur priviligierade vi var som gick i de gamla läroverken - och vi på Högre allmänt läroverk för flickor i Hälsingborg i synnerhet.

Åtskilliga lärare var lektorer, dvs disputerade och djupt kunniga i sina respektive ämnesområden. Nu i maj när jag rör mig i bokkogen slår det mig hur bevandrad jag är i denna flora.
Som lärare i biologi hade vi lektor Hervid Vallin. Han grundade elevföreningen Gea, och hjälpte till att samla in medel så att Flickis kunde bygga en sportstuga i Åvarp nedanför Söderåsen. Mycket av färdigställandet stod vi elever för. Vi cyklade ut på lördagen, målade och snickrade under hans uppsikt. (Om vi övernattade skulle ett antal mödrar närvara som "förkläden"!)
På söndagarna kom ofta forskare från Lund med dess Botaniska sällskap dit och vi deltog i dessa excursioner.
Som man kan läsa under länken är de särskilt inriktade på mossor och lavar. Jag minns min moders förtvivlan när jag en söndag kom hem med ryggsäcken full med sten i stället för blommor att pressa. (På stenarna växte diverse rara lavar!)
De låg länge och prunkade på vår balkong....

Även under veckorna i maj hade vi sällan undervisning inomhus - vi cyklade ut till närmaste dunge och samlade växter till herbariet. Det fanns åtskilliga rara växter inom någon km:s radie.
Allt detta dök upp i mitt minne när jag såg att getramsen, Polygonum odoratum, blommade på Svedberga kulle. Jag minns hur Hervid Vallin, omgiven av sina "fina flickor" förtjust skrockade när han berättade att den i Skåne allmänt benämndes kopattar.

I trygghetsnarkomanernas land

Denna bok från 2006 har jag som vanligt haft i min läsasnart-lista en längre tid. Jag griper mig verket an i början på april - men avbryter för att sticka emellan med The private patient.
Sedan händer ju allt på en gång:

Konstfackseleven Anna Odell gör ett examensarbete, där hon fejkar en psykos, för att bli intagen på St: Görans psykavdelning. Överläkaren David Eberhard, tillika bokens författare, anmäler tilltaget till polisen.
...och så är karusellen igång
D.E beskriver i sin bok I trygghetsnarkomanernas land ,
Sverige och det nationella paniksyndromet, hur han i sitt arbete som psykiater möter allt fler unga människor som inte vågar leva, flyr in i diverse insufficienstillstånd därför att de inte konfronterats med det normala livets nyckfullhet och påfrestningar.
Han beskriver hur han inspirerats av att ta till orda efter att ha bevittnat den miserabla katastrofberedskapen i samband med tsunamin 26 december 2004.

Själva tävlingsförbudet i det moderna samhället är intimt förknippat med en panisk rädsla för att avarterna av tävlingen ska skada befolkningen. I stället för att fokusera på hur man hanterar en dålig vinnare väljer man att bannlysa alla form av tävling.
---
Vi har en föräldrageneration som av olika skäl (ofta av ren välvilja, men inte sällan av dåligt samvete till följd av för litet tid avsatt för barnen) konstant försöker öka barnens trygghet.
---
Jag hävdar att urholkningen av traditionell kunskap, liksom flera andra tillkortakommanden i den moderna skolan, faktiskt beror på det nationella paniksyndromet. Det har helt enkelt blivit för obehagligt för pappa staten att dana elever. Något som i sig vittnar om att staten i grunden känner panisk skräck för motstånd och svårigheter.

Han beskriver ett par, båda utan tidigare relationsproblem eller psykisk insufficiens, som båda uppsöker psykiatrin, kvinnan efter ett allvarligt självmordsförsök, för att deras relation pajat.

I detta fall av tusentals har båda drabbats av en uppenbar oförmåga att hantera det normala separationsförloppet.
---
Paradoxen är att de båda är ett typfall ur en generation som inte klarar av att hantera livet på grund av sin rädsla för döden Detta till trots leder de motgångar de drabbas av till att de försöker ta livet av sig.

Han går igenom hur "samhället - staten" på alla sätt försöker öka tryggheten för de unga genom att minimera alla tänkbara risker in absurdum. Genom tävlingstabut får de orealistiska förväntningar på sina egna möjligheter och bristande förmåga att uthärda även måttlig stress.
Resultatet blir ett räddhågat samhälle där större och större delar av populationenen är "utbränd"

Läs även här
Receptet kommer på de sista sidorna sid 316-17:

Jag citerar:
Det är nämligen inte tryggheten som är det viktiga.
Det är kärlek, värme, mat och mening.

Jag tycker att David Eberhard verkligen har skrivit en angelägen bok där han analyserar hur vi kunnat bli världens mest långlivade fysiskt friskaste folk med det uslaste psykiska välbefinnandet.

I dagarna har jag nåtts av nyheten av att han skrivit ytterligare en:




Ingen tar skit i de lättkränktas land
som jag ska läsa när den kommer i pocket...

Sydostlig växtlighet

På Österlen har de kalkhaltig jord och delvis samma växtmaterial som på Öland och Gotland. Vid denna årstid imponeras man av stora bestånd lökdoftande ramslök.
Jag som är så stolt över min enda lilla planta....

Ramslök
Allium ursinum L.

"Ramslöken är den vackraste bland våra Lökarter.
Den uppträder gerna i talrika stånd och
bildar behagligt gröna grupper med mjölkhvita blommor.
Växer helst i genom multnade blad bildad jord."

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman (1868)

Ramslökssoppa
Karin Franssons recept

3 mindre knipplökar
1 bit purjolök
2 vitlöksklyftor
1 l hönsbuljong
2 dl grädde
80 g smör
1 bunt ramslök eller gräslök
lite riven muskotnöt
salt och vitpeppar

Hacka lök och purjolök i grövre bitar.
Smält lite smör i en rymlig gryta och fräs hacket samt pressad eller riven vitlök däri, låt det inte ta färg.
Häll i hönsbuljongen och grädden. Låt det hela puttra tills 1/3 del av vätskan har ångat bort.
Smält 50 g smör och låt det bli nötbrunt, rör ner i soppan. Ta bort stjälkarna på ramslöken och strimla bladen, rör ner i soppan.

Mixa soppan i en matberedare eller använd mixerstaven, mixa samtidigt ner några klickar kallt smör. Smaka av med ev. lite mera salt och lite riven muskotnöt, sila av.

Nu har soppan blivit alldeles vårgrön, tillsätt gärna lite vispad grädde strax innan serveringen, det gör soppan härligt skummig.

Här passar det bra med lite lax i bitar eller några räkor till. Har man inte ramslök, så kan man mixa ner den gröna blasten från sommarlök, samt lite gräslök och några spenatblad för färgens skull.

Säsongen för ramslök är kort, den är från mitten av maj till början av juni och finns i Skåne, Gotland och Öland;
Soppan blir mycket god om man river ner 1 vitlöksklyfta mot slutet!!

I Österled VI: Glimmingehus

Glimmingehus 1499-2009
Min första bekantskap med Glimmingehus, var som för många andra i min generation, via Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Samtidigt som den var läsebok i folkskolan var det när jag kom i kontakt med den krig, så det privata resandet var synnerligen lokalt. Glimmingehus i verkligheten såg jag först på 1980-talet!

Selma Lagerlöfs beskrivning duger än:
" Svartråttor och gråråttor

I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.

Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annan än de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är för att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.
--- "

Att medeltiden ju är à la mode vittnade diverse omkringliggande "lekstugor" om:

Så var det dags att åka hem till Hotell Svea och den väntande banketten!
Medan vi beundrar den frodiga rapsen kan man ju alltid undra vad Bengt N försöker beskriva!?

I Österled V: Ystad teater

Nästa anhalt var Ystad teater. Vi fick där en entimmes initierad visning av teknikchefen Thomas Jönsson tillika ljusmästare och scenmästare.

Ystad fick sin första teaterbyggnad 1842 och sin andra och nu befintliga teater 1894. Det är en vacker, nyklassicistisk byggnad ritad av Ystads förste stadsarkitekt Peter Boisen. Teatern reser sig majestätiskt över de små gatuhusen vid Skansgatan snett emot småbåtshamnen. Teatern har ett autentiskt underscenmaskineri sådant det i allmänhet såg ut på landets alla 1800-talsteatrar.
I Sverige är det endast Drottningholmsteatern och Ystads teater som har fungerande scenmaskineri som gör det möjligt att ge 1700-talsteater på ett autentiskt sätt.
Konstruktionerna lär vara utförda i enlighet med maskineriet på de gamla segelfartygen....
Till teaterns mest värdefulla inventarier hör en unik samling kulisser gjorda i den legendariske teaterdekoratören Carl Ludvig Grabows ateljé på Karlavägen i Stockholm.
Rundvandringen slutade i det gamla cafeet där man tydligt kan se att arkitekten Peter Boisen var inspirerad av sin resa till Italin, bl.a. var han i Pompeji.

I Österled IV: Ale stenar

Efter det stärkande målet i friska luften var det dags för klättringen upp till Ale stenar.

Första gången jag, tillsammans med resten av familjen, besökte denna plats var för mer än trettio år sedan . Då läste vi tillsammans Anders Österlings dikt:

Ales stenar
Dikt ur Tonen från havet (1933) av Anders Österling (1884-1981)

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar - att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.

Det offentliga samtalet i Sverige har ju sedan hettat till.

Men vädret tycks alltid vara magnifikt!

I Österled III: I Abbekås

Lunchuppehållet gjordes i Abbekås. På grund av vägarbeten nere i hamnen kunde bussen ej köra ända ner, varför vi fick oss en hälsosam promenad.
Det fanns fyra olika alternativ att välja på när det gällde förtäring.

Vi valde var sin sillburgare, som förtärdes i rogivande sällskap.

Jag hittade ingen länk till Edvard Perssons insjungning av Abbekåsagåsen Joakim, men klicka på länken så får ni ett alternativ!

Abbekåsagåsen Joakim

Det fanns en gås från Abbekås, som hitte Joakim
Den skullen till att han kom te varden den va stor,
Han gick sin egen väg han, men aldri kom han him
han kläcktes av en höna å ente av sin mor.

Han vankade å hankade saj fram längs gräs å strå.
Han vankade å saknade sitt him å syskonen.
Och speglade saj då å då blann pilarna i ån.
Å hönsakyllingarna tålde ente heller ve'n.

För Joakim va ente lia dan som andra han.
Han va gås, gunås, men va åsså en man !
Så akta er små gäss när ni går ud men alltid him,
å ente ble som Abbekåsa-gåsen Joakim.


Han näbbades å bjäbbades me vim han än fick se.
Å vid vasskanten så han henne där ju, itt två tre.
Han vädrade å fjädrade saj då för henne så,
att fjädrarna på stjärten nästan ville trilla å.

För Joakim va ...

I Österled II

Vi inkvarterades på anrika Hotell Svea, där vi hade denna vackra utsikt över småbåtshamnen och Stenshuvud från vårt hotellfönster.
Efter frukost var det sightseeing. Vi åkte först till Dag Hammarskjölds Backåkra.

Ovan och nedan:
Förväntansfull väntan
Förväntningarna kom inte på skam - vi vederfors en utomordentlig genomgång av Dag Hammarskjölds uppväxt och gärning.
Gården är omgiven av ett hänförande hedlandskap, räddat undan exploatering till sommarstugebebyggelse genom Dag H:s köp strax innan han tragiskt omkom i flygolyckan vid Ndola 1961.

I Österled I

Vi äro nu återkomna från en resa i österled.

Mötesplatsen var Kivik - på vägen dit gjorde vi ett stopp vid Brösarps backar. Det är ju rätt tid på året - gullvivor, backsippor och äppelträd blommar för fullt.

Vid Ravlunda passade vi på att titta inom till Piraten

Återseendets glädje!

Föraning

Vid närmare inspektion har vi kommit på att det är en helt NY flotte som utlagts.
Det ser lockande ut...
...hade man varit litet yngre.
och det fanns det ju de som var (eller?)

Huldts sportaffär 4: Slutet

Här kommer nu den fjärde och sista delen av berättelsen om Huldts Sportaffär (1924-1960).
Läs först här

Så sakteliga började ekonomin bli bättre - särskilt minns jag H55 som en vändpunkt.

MEN

Min far blev sjuk i cancer 1956 och dog 1960. Den sista tiden var det mest min mor som stod för verksamheten.
Där stod hon nu som 56-årig änka utan försörjning eller pension.

MEN

Svärsonen till "PLASTEN" (som hade en affär strax intill på Södergatan), optiker Ingemar Holst ville ha hyreskontraktet, för att starta Holst optik.

MEN

Det ville grannen i söder Herrekiperingen Wahlbergs Eftr (?) också. Han hade tydligen förberett övertagande genom att träffa någon form av överenskommelse med fastighetsägarna, så de underkände mamma Evas rätt att få en överlåtelsesumma för hyreskontraktet.

På nytt ryckte Gustaf Krantz in till vår hjälp. Med hjälp av hans affärsjurist gjordes någon form av avtal. Detta bestreds av husägaren, varför det blev en civilprocess. Jag minns hur vi var nere i HOVrätten i Malmö.

Det var spännande värre. "Rena Perry Mason" beskrev mamma det efteråt.
TV-serien, där Raymond Burr spelade Mason mellan åren 1957 - 1966

VI VANN!

Jag tror att avtalet innebar, inte att mamma överlät hyreskontraktet, utan att Ingemar H. gick in som delägare. Mamma avvecklade sportaffären men behöll racketsträngningen, som hon ju hade varit tvungen att lära sig när pappa blev sjuk.

Dessutom blev hon ju ett utmärkt biträde när det gällde att sälja bågar till glasögonen!
Mamma arbetade sedan till 1972 i Glasögoncentrum

Reklamputsduk för glasögon

Man ser här att Glasögoncentrum har samma telefonnummer som Huldts sportaffär redan 1924! (med tillägg av först 1 för att det skulle bli femsiffrigt, sedan ytterligare en 1:a till 6) för att det skulle bli sexsiffrigt.)

Ingemar Holst använder mamma Eva Huldt som fotomodell sannolikt någon gång på 1960-talet.

Borta bra....

Vistelsen i Mälardalen gick i häggens tecken. Alla träddungar prunkade vita och ljusgröna - det vita var hägg och slån, det ljusgröna nyutslagen ek.
När vi så återsåg vårt kära Öresund ( Thalassa, thalassa*), noterade vi att de redan lagt ut flotten på badplatsen!

OCH
att triften blommade - liksom all annan blomsterfägring är den i år tidig.

* Xenophon's Retreat
by Norman Hammond

British scholar Timothy Mitford believes he has found the spot from which a Greek army first sighted the Black Sea during its flight from the forces of the Persian king Artaxerxes II in 401 B.C. Earlier that year Artaxerxes had defeated his brother Cyrus at Cunaxa on the Euphrates, crushing the latter's bid for the throne. Among Cyrus' forces was a contingent of Greek mercenaries known as the Ten Thousand, led by the Athenian general and historian Xenophon, who recounts the event in his Anabasis. After the battle Xenophon led his troops through the Tigris and upper Euphrates valleys, then across the mountains toward Trapezus (now Trabzon) on the Black Sea coast, fighting their way through various hostile lands.
When they finally saw the sea, from the summit of a mountain about 30 miles inland which Xenophon calls Theches, a great cry went up, "Thalassa! Thalassa!"--"The sea! The sea!"
In their joy the Greeks built a great stone cairn. Mitford has identified Xenophon's Theches as Deveboynu Tepe, 30 miles south of Trabzon. From the mountaintop Mitford found "no fleeting glimpse between mountains, no view snatched from a precipitous track, but a stupendous vantage point where perhaps 400 men could stand and gaze down on the distant sea." Set back from the rim of the mountain spur was the circular base of a huge stone cairn, 40 feet in diameter.

Skolträff IV: Mingel

Efter lunchen var vi inviterade på "Mingel" hos värdparet Jon och Annika.

Under förflyttningen till deras bostad hade vi betydligt bättre väder.

Det fanns många minnen och nyare upplevelser att dryfta. Gruppen beslöt - God willing - att träffas just i Västerås även nästa år.
Vi tackar Jon och Annika för ett - för att citera moster Ebba - förtjusande möte.

Skolträff III: Vandringen

Under livligt samspråk fotvandrade vi genom stadsparken ner till hamnen. De utlovade regnskurarna materialiserades varför medbringade paraplyer kom väl till pass.

På vägen fascinerades jag av denna skulptur av
Mats Åberg (f. 1954) Våga
Brons, 2002
En skulpturgrupp i sex delar.
"Vi tvekar inför svåra beslut vi måste ta. Riskerna är stora; vi vet vad vi har men inte vad vi går till mötes. Vi vankar av och an på den trygga stranden men ska över till den andra okända sidan. Kan vi ens ta oss över dit? Floden kanske är för bred, för strid och vad väntar oss där? Ni ser samma häst i flera sekvenser som en serieteckning. Först nosar hästen försiktigt på vattnet. Kliver ner, tvekar och kastar sig sedan ut i floden. Vid ett visst ögonblick ser vi den knappt. Den sammanblandas med vågorna, håller upp huvudet och tar sig med möda över till andra sidan där den kliver upp. Vi lämnar, offrar det välbekanta och kastar oss ut i det okända, märker, förhoppningsvis, att vi kan mer än vi trodde. När vi kommer över till andra sidan frustar vi lyckligt och skakar av oss vattnet. Vi ägde i alla fall modet till förändring och växer i självtillit. Huruvida vi fann svaret eller lyckan är en annan sak. Den här skulpturen handlar inte om det, utan om att ta ett steg i livet; själv tänka och välja väg.
Denna tankegång kan sammanfattas i ett ord; Våga.
Det är det ordet som givit skulpturen dess namn och utformning. Barnen kan, innan de ens börjar fundera i dessa banor, använda hästarna som en lekskulptur. Klappa och rida på dem. Tids nog måste de våga."
Mats Åberg, 2005

Vad väntar oss där?

Jo först mina första mistlar!

Vi har tidigare letat i olika trädbestånd intill E22 utan framgång, och så växer de här i parken mitt framför näsan....
....och sedan når vi Krogen Real i hamnen där lunch serverades!

II: Kyrkan

Under Jons kompetent ledning steg vi så in i domkyrkan. Den är helgad till Jungfru Maria och Johannes Döparen.
Jag fick lära mig att ordet Kyrka ursprungligen härstammar från grekiskans kyriakon= som tillhör Herren

Stureskåpet på högaltaret skänktes 1516 av riksföreståndaren Sten Sture d. y. och hans hustru Kristina Gyllenstierna. Det är tillverkat i Antwerpen. Tillsammans med scener ur bibeln och diverse helgonbilder finns även Sten Sture själv och hans hustru Kristina avbildade. Intill den förre står skrivet:
O mater Dei, memento mei.

Biskop i Västerås vid denna tid var hr Otto av släkten Svinhufvud. Sten Sture och denne stod sedermera på olika sidor under den stora unionsfejden
Altarskåpet visade sig vid en restauration vara dubbelt, dvs det finns målade helgonbilder i ett skikt under.

Västerås domkyrka är en av tre kyrkor i Sverige som innehar maximala tre stjärnor i Guide Michelin. Det innebär att katedralen är värd en egen resa enligt guiden.
Katedralen har sina tre stjärnor i Guide Michelin green edition beroende på:
• olika byggnadsepoker framträder så tydligt i kyrkan
• sex altarskåp från sent 1400-tal och tidigt 1500-tal, samtliga i ovanligt gott skick
• Erik IVXs grav i marmor tillsammans med regalierna
• Riksdrotsen Magnus Brahes grav i alabaster och marmor
• triumfkrucifixet i trä från 1300-talet
Det är tack vare Gustav III som Erik den XIV numera har en så ståtlig kista!

Skolträff I: Samlingen

den gamle anländer till samlingsplatsen utanför Västerås Domkyrka

Här följer nu en redogörelse för vår resa till Mälardalen. Den primära uppgiften var ett möte med gamla studentkamrater på Karlskoga kommunala gymnasium. Detta tilldrog sig i Västerås tisdagen den 12 maj.
I Samlingen

Under överinseende av Johannes Rudbeckius berättade vår guide Jon Lindgren - tillika värd för studentmötet - om Världens vackraste plats (åtminstone om man skall tro Lars Gustasson)

Samma stora berättelse återger Milles utanför Västerås domkyrka. Fast där sprutar det inget vatten. På en rejäl sockel framför domkyrkans 1400-talsfasad står biskop Johannes Rudbeckius stadigt med sin putande mage och sina grova kragstövlar. Var och en kan se att det var en kyrkoledare som inte drog sig för att tala konungen och hans män tillrätta
------
Det här var en tidsåldern då många trodde att det var möjligt att förädla människan.
Milles framställer den ideala människan som en kraftfull kropp med inspiration, eller uppmjukning vilket passar bättre när det gäller Folke Filbyter. Man brukar tala om den idealistiska människosynen. Det är här som änglarna får betydelse. Änglarna är inspirationens budbärare. Det ser man utanför Västerås domkyrka. Där står biskop Rudbeckius och läser Skriften när han plötsligt blir avbruten av en ängel som har landat på hans högeraxel.

Johannes Rudbeckius grundade Sveriges första gymnasium, Rudbeckianska Gymnasiet i Västerås (grundat 1623) och Sveriges första flickskola grundat 1632.

Följ den spännande fortsättningen!