lördag, oktober 13, 2007

På Sicilien

Min kära syster har just återvänt från Sicilien.
Jag var på Sicilien första och hittills enda gången 1953, se bild nedan
Där köpte jag den här souveniren - ett askfat - till min mormor Anna.




Den här bilden är tagen 3 år senare - när den gamle gjort entré i släkten.
Så här 54 år senare finns askfatet fortfarande i Skogslund
- men nu är det ingen som röker längre!

Vad det betyder? Ungefär:
Lev en dag och lev den väl

PS 8.37 När jag nu åter studerar fotot från 1956 slår det mig att det är Rulle (se 11 okt.) som är fotografen. DS

Etiketter: , , , ,

söndag, november 25, 2007

Coeur de Lion

Rubriken på detta andra avsnitt om Rickard motiveras av att han - trots Walter Scott och det faktum att han blev Kung av England efter sin fars död 1189 - egentligen inte var engelsman. Han kunde t.ex inte tala engelska. Hans språk var franska och limosin, trubadurernas språk
Hans anfader (mors farfar) var Guillaume IX, le Troubadour.
Han (dvs R.) var en vacker karl - lång, blåögd och rödlätt.


Till vänster en trubadur från 1100-talet, Bernart de Ventadorn

Monreale Cathedral, the greatest building project of William's II reign. William and his parents are buried there.

Kapitlet om Rickard, Coeur de Lion, i The Templars är bara 12 sidor långt men späckat med fakta.

1187 blev Siciliens kung Wilhelm II informerad om nederlaget i Outremer.

the King threw off his fine silk robes, dressed in sackcloth and went into penitential retreat for four days.
Sedan sätter han igång och fixar det tredje korståget.

In the Divine Comedy, Dante places William II in Paradise:

E quel che vedi ne l'arco declivo,
Guglielmo fu, cui quella terra plora
che piagne Carlo e Federigo vivo:
ora conosce come s'innamora
lo ciel del giusto rege, e al sembiante
del suo fulgore il fa vedere ancora.

He whom you see—along the downward arc—
was William, and the land that mourns his death,
for living Charles and Frederick, now laments;
now he has learned how Heaven loves the just
ruler, and he would show this outwardly
as well, so radiantly visible

(Paradiso, Canto XX, lines 61-66, Mandlebaum translation)
I Wikipedaartikeln om Wilhelm upptäcker jag att han och Rickard var svågrar!
....his marriage in February 1177 with Joan, daughter of Henry II of England and Eleanor of Aquitaine, marks his high position in European politics....

I The Templars
påpekas därefter:
Such penitential reactions were now complemented by a more chivalrous idea behind taking the Cross. It is at this time that the word crucesignata came into common use, and this not among churchmen but among lay knights and princes. Heraldic devices, which had been unknown at the time of the first crusade, were emblazoned on banners and shields; and there was a sense in which the crusade had become in the minds of the European nobility the greatest proof of courage and virtue - the ultimate joust with the forces of evil, the final chivalrous endevour.

Ätten Plantagenets vapen


Sedan följer en invecklad skildring av Eleanor av Akvitaniens äktenskap. Hon var ju trettio år när hon gifte sig med den 19 årige Henrik, som två år efter blev kung av England.
Äktenskapet blev rikligt välsignat konceptuellt - de fick fem söner och tre döttrar.
Rickard, den tredje sonen var Eleanors favorit - hon såg till att han,
vid 11 års ålder, fick ärva hennes land Akvitanien dvs sydvästra Frankrike
1173, när hon tröttnat på Henriks otroheter, han hade t.ex en känd älskarinna Rosamund Clifford , slöt sig E. samman med sönerna och försökte detronisera H. Men det misslyckades och E. blev internerad i 15 år
Så fort Henrik dog (1189) och Rickard blev Kung av England såg han till att mamma blev frigiven! Hon levde länge och kunde hjälpa Rickard:
She ruled England in Richard's name, signing herself as 'Eleanor, by the grace of God, Queen of England'. On August 13, 1189, Richard sailed from Barfleur to Portsmouth, and was received with enthusiasm. She ruled England as regent while Richard went off on the Third Crusade. She personally negotiated his ransom by going to Germany.

Rickard var ju fullt upptagen med korståg.
Han var den första att hörsamma kallelsen. Kungen av Frankrike, Filip II August, var missnöjd. Det var ju meningen att Rickard skulle fira bröllop med hans syster Alice.
Istället blev även Filip entusiasmerad att åka iväg som korsfarare - så även den
romerske kejsaren Fredrik Barbarossa.
Till skillnad från första korståget gjordes noggranna förberedelser. Rickard var genom sina arv rik och satsade ansenliga summor.
Rickards far Henrik II hade länge tänkt åka till det heliga landet. Han anmälde sig också till korståget men avled 6 juli 1189.
Fredrik Barbarossa kom i väg först. Han drunknade dock i Turkiet 10 juni 1190.
Först en månad senare kom Rickard och Filip August iväg. De startade från Vézelay juli 1190.


Mera family gossip:
De båda kungarna sammanträffade på Sicilien. Filip August var sur på Rickard för att han inte längre ville gifta sig med systern Alice. Rickad menade att efter att
hans far , Henrik, förfört henne - vilket resulterat i ett barn - han inte längre var hågad. I stället hade hans mor skickat ett skepp efter kosfararna med hans nya trolovade Berengaria av Navarra.

Till skillnad från Filip August hade Rickard otur med vädret - drev mot land både vid Kreta och Rhodos. Ett av skeppen kom i sjönöd, det som bar Berengaria och hennes förkläde, Rickards syster Joan, änkedrottning av Sicilien, så de blev tvungna att landstiga vid Limassol.
Cyprus härskare, en bysantinsk prins och bundsförvant till saracenernas högste befälhavare Saladin (han får sitt eget avsnitt!) fängslade dem, men Rickard kom till undsättning.

Cypern blev en lätt match - Rickard kunde sedan sälja ön till
Tempelriddarna med god förtjänst.
Filip August och Rickard var fortfarande gramse. Den förre hade ju genom gynnsamt seglingsväder kommit före och när Rickard anlände till Tyrus vägrades hans av den förre och
Conrad av Monferrat tillträde till staden. Rickard for därför vidare till Acre.
Staden hade längre belägrats av
Saladin. Strax efter att Rickard anlände med förtärkning kapitulerades staden 12 juli 1191 och R. flyttade in i kungaborgen.

En ödesdiger händelse:
LEOPOLD V av Österrike


The Duke of Austria (Leopold V) placed his banner on the ramparts next to those of the kings of England and France, thereby staking a claim to share the booty:the English, on Richards orders, tore it down and threw it over the ramparts into the moat.

Philip August fick dysenteri och tröttnade på krigandet och for hem. Rickard stannade i Palestina till 9 oktober 1192.
Mer detaljer om hans kampanj återkommer i avsnittet om Saladin.

På väg hem hade Rickard samma otur med vädret.
His boat was blown off-coarse and was forced to put into port on the Byzantine island of Corfu. Fearing to be taken hostage by the Byzantine Emperor, Richard sailed with some pirates heading for Venice:he was disguised as a Templar and travelled with an escort that included four Templar knights.
Men det bar sig inte bättre än att denna båt kapsejsade utanför Aquileija
Sällskapet fortsatte, utklädda till fattiga tiggare landvägen - och OJIA - utanför Wien blev Rickard avslöjad - enligt sägen på grund av den dyrbara ring han bar.
Han överlämnades till fursten och vem var det om inte Hertigen av Österrike Leopold V som blev så förolämpad vid Acre!
Det passade tydligen egentligen Filip August och Johan utan land bra att ha Rickard inspärrad i Dürnstein, men han lät sig icke nedslås.

courteous, cheerful, almost nonchalant in his humiliating position, he won support among the princes at the court of the German emperor. In feruary 1194 he was released: he had made the required vows and, such was the prosperity of England at the time, most of his ransom had been paid. (Det såg mamma Eleanor till!) On hearing the news, King Philip Augustus wrote to John:"Beware the devil is out"

Das immense Lösegeld von sechstausend Eimern Silber, das entspricht 100.000 Mark Silber bzw. Überlieferungen zufolge 23,3 Tonnen Silber, wurde zur Gründung der Münze in Wien, für den Bau einer neuen und stark erweiterten Stadtmauer für Wien und der Gründung der Städte Wiener Neustadt und Friedberg (Steiermark) investiert.
die Müntze= myntverk

När han så kom hem tillbringade han bara en månad i England.
De sista fem åren av sitt liv höll han på att kriga med rebelliska vasaller och Filip August i Akvitanien. Vid en mindre skärmytsling, där han på sitt impulsiva sätt deltog i frontlinjen blev han träffad av en pilbåge och dog av kallbrand i sin mors armar 6 april 1199.

Rickard Plantagenet har fått ett varierat eftermäle.

The most telling criticism made of R. by his contemporaries was that he recklessly endangered his own person by throwing himself into the fray. Even his enemies, the Saracens, thought it folly for such an inspired commander to risk his life in combat; for alongside his daring and impetuosity, there was a genius for planning and logistics.


Etiketter:

onsdag, juli 10, 2013

Pudelns kärna 2:2 Resande

1776 -  1786 var Goethe så allt i allo vid hovet i Weimar.
Goethes simultankapacitet imponerar och hans karriär hos hertigen väcker avund. Ironiska kommentarer uteblir inte. I juli 1782 skriver Herder till Merck i Darmstadt:
"Nu är han alltså verkligt geheimerråd, kammarpresident, ordförande i krigskollegiet, ansvarig för byggnationerna ända ner till vägbyggena, därtill också directeur des plaisirs, hovpoet, författare till festligheter, hovoperor, baletter, upptåg, inskriptioner, konstverk etc, föreståndare för tecknarskolan, i vilken han under vintern föreläser i anatomi, överallt själv försteaktör, dansare, kort och gott Weimars faktotum, och om Gud vill - snart majordomus vid samtliga hov i Sachsen, som han reser runt till för att låta sig beundras. Han har blivit baron och på födelsedagen kommer upphöjningen att offentliggöras. Han har flyttat från sin trädgård in i staden och håller öppet hus, inbjuder till högläsningsaftnar som snart förvandlas till ensembler etc. etc, Under tiden går det som det går med regerandet..."

På Google har jag hittat en en blogg om:
"It was the late summer of 1786. Goethe had just celebrated his thirty-seventh birthday and was facing a mid-life crisis. He had achieved fame as a novelist and dramatist in his early twenties, but now his literary work was floundering and almost everything he started he failed to finish. He was bored with his job, having spent a decade as a top civil servant in the court of the Duke of Weimar. And he was suffering from unrequited love for a married woman seven years his senior. Goethe was on the verge of a breakdown.
So he decided to escape. A few days after his birthday, without telling anybody of his plans, he jumped on a mail coach at three in the morning, with no servant and only two small bags, and fled south to Italy under an assumed name. "
I september 1786 sticker han således till Italien. Redan på resan mellan Bolzano och Trento utbrister han:
Man glaubt wieder an Gott!
Resan fortsätter så  via Verona,Vicenca, Padua, Venedig, Perugia för att  den 29 oktoberanlända till Rom.
Han skriver brev hem till framför allt fru från Stein, brev som sedermera sammanställs till :

"Goethes Italienska resa har fått en position i reselitteraturen och i myterna om diktarens liv som knappast går att överskatta. Men skuggorna i skildringen får inte utelämnas ur bilden av Goethe i Italien. Citronlandet är en ambivalent erfarenhet. Krocken mellan dröm och verklighet finns där trots all flyhänt journalistik och entusiasm.. . Men ett verkligt tema - förklätt till dikt  - blir den först i andra delen av Faust. 

I slutet av februari bär det så iväg söderut tillsammans med vännen Karl Philip Moritz . 
I Neapel umgås  han med :
 "den legendariske Sir William Hamilton, ambassadören och konstsamlaren.Tillsammans med sin unga hustru Emma Hart, en f.d. hålldam i Soho, bebor sändebudet en magnifik villa med utsikt över Neapelbukten och Vesuvius. "
Emma Hamilton
1765-1815
Sedan bär det iväg till Paestum och Sicilien. Tillbaka via Neapel och åter i Rom 7 juni 1787. Han stannade där över vintern, för att anträda återresan till Weimar 23 april 1788.

Etiketter: , ,

tisdag, juni 19, 2012

Leptis Magna

Första gången jag hörde talas om Leptis Magna är genom denna nyårshälsning 2006/07 från ÖKENRÅTTORNA.
Sedan såg jag ett program på History Channel om Septimus Severus och insåg
vilken betydande stad det var.
OCH NU
dyker Leptis Magna upp litet varstans!:
1. Vid läsningen av Gyllene skinnet.
Som jag nämnde varvar Göran Schildt kapitlen: Vartannat handlar om hans egen resa i nutid  (dvs 1963), vartannat om Jasons strapatser.
Argokapitlet benämns Argos afrikanska äventyr och inleds av GS så här:


Argonauternas afrikanska strandhugg hör, liksom tidigare påpekats, till sagans äldsta skikt: trädgården med hesperidernas äpplen var en pendang till lunden där skinnet hängde. Ett huvudproblem för berättaren var därför att binda ihop dessa poler, antingen genom en färd på rent mytiska floder och vattendrag runt världens östliga gränser eller genom en västlig kringsegling längs mera realistiskt kända farleder. Traditionen att argonauterna bar sitt fartyg genom öknen är också gammal och bottnar antagligen i vetskapen att förbindelsen mellan Röda havet och Nilen gick över land.Hur detta motiv överflyttades på den västliga versionen får vi se hos Apollonius som vi nu ska följa på Argoresans besynnerligaste etapp.

Följt av Daphnekapitlet:

Daphne i Tripolitanien
Argonauternas upplevelser vid den nordafrikanska kusten var inte särskilt uppmuntrande för oss på Daphne. Vi hade varken tillräcklig muskelstyrka för att vid eventuell strandning bära vårt skepp genom öknen eller tillräckligt goda förbindelser med gudavärlden för att hoppas på Triton som lots. 

Det värsta var att vi inte kunde få några färskare rapporter om småbåtsseglingen villkor vid Libyens kuster än dem Argonautikan tillhandahöll. Ingen av fiskarna i Syracusas hamn hade besökt dessa farvatten och när vi hörde oss för på Malta fann vi att inte heller där någon av de många yachtägarna eller fiskarna tycktes betrakta Libyen som ett möjligt färdmål. Man seglade till Sicilien, Grekland eller någon gång Tunisien, men kusten rakt söderut kunde lika gärna ha befunnit sig på tvåtusen som tvåhundra sjömils avstånd.

Då mötte vi kapten Campbell på en bar i La Valetta. Han var en stillsam, av livet hunsad skotte, som nu på gamla dagar tagit jobbet att föra en eländig, uttjänt 300-tonnare på lasttraden Malta-Tripolis:styckegods ner och stinkande hudar tillbaka. Faderligt lade han handen på min skuldra:
Om ni seglat hit från Finland, kan ni också segla till Libyen. Jag har i tre år gått dit ned vinter och sommar. Det är inte värre vatten än andra.

Det var allt vi behövde höra...

OCH

Åtta sidor senare:

I beräknad tid före solnedgången kom vi till bukten där Leptis Magna och den moderna småstaden Homs ligger.Små palmdungar som börjat uppträda på den öde stranden var det första som völkomnade oss. Nu siktade vi en pir, eller i varje fall resterna av en sådan. Italienarna hade före kriget byggt en hamn för fiskeflottan på platsen. Den fanns avbildad i en specialruta på sjökortet, men tvärs över stod det tryckt: Reported silted since 1945"
----
Det blev stor uppståndelse i den lilla staden, eftersom det var första gången sedan kriget som ett utländskt fartyg anlöpte Homs.
SÅ
Följande dag kunde de ro iland och besöka ruinerna som Mussolini tydligen lät gräva fram ur flygsanden!


Kompletterande upplysningar:
silted betyder tydligen igenslammad
Muammar al-Gadaffi grep makten först  september 1969
Läs mera

2.Vid läsningen av Om stenar kunde tala:
Brunetti börjar ana att mordet har internationella förgreningar (sid 102):

Han satt och betraktade (på en vaporetto)  dem på väg bort mot San Silvestro med tankarna långt borta från Venedig, ja, även från Europa till och med. Han tänkte på det kaos som utgjorde Afrika och på den eviga diskussionen om huruvida detta hade sin orsaker i hur omvärlden hade behandlat afrikanerna eller i hur de hade behandlat sig själva.
----
Den senaste veckan hade han läst om Ammianus Marcellinus böcker om romarikets sista år. Det han tyckte mest om var porträttet av en av hans största förebilder kejsare Julianus Apostata. Till och med nu hamnade han i Afrika igen när han läste om belägringen av staden Leptis Magna i Tripolitania och om svekfullheten och falskheten hos såväl angriparna som försvararn. Gisslan dödades och människor fick tungorna avskurna för att de sade den obekväma sanningen och landet ödelades genom plundring och slakt. När han hade läst ut boken slog han igen den och kom fram till att det var bättre att lägga sig tidigt än att bli påmind om hur litet mänskligheten hade förändrats på tvåtusen år.

Etiketter:

torsdag, maj 21, 2015

Augustinus: Slutet


Augustinus hade varit biskop i Hippo Regius i femton år, då man nåddes av underrättelsen om Roms fall för vätgoternas anlopp på sensommaren 410. För oss ter sig denna händelse blott som ett led i den allmänna upplösningsprocess, som inom kort skulle medföra, att imperiet i väster utplånades Men samtiden uoolevde den som en katastrof, ja som en världsundergång, som betydde att alla sekelgamla former och ordningar vacklade. Vilken avr den den egentliga innebörden i denna händelse? Så frågade man sig i ångest och bävan. Augustinus gav sitt svar i sin stora bok De civitate dei (Om Gudsstat), vari han utvecklade en historiefilosofi, som för mer än ett årtusende framå skulle bli bestämmande för den västerländska kristenhetens sätt att tänka över folks och staters öden.---
I denna stämning (efter ett upplopp i en angränsande stad) är det som Augustinus skriver sitt största litterära verk "Om Guds stat". Det väldiga verkets 22 böckertorde ha påbörjats 413, och mitt under alla övriga ting, som tog hans tid i anspråk, har han oavlåtligt arbetat på det i tretton år.
---
4.Vandalerna framför portarna
När Augustinus började sitt stora  verk om Guds stat var han i det närmaste sextio år; vid sjuttiotvå års ålder hade han fullbordat det. Han var en gammal och bruten man som kunde se tillbaka på fyra decennier av oavbruten rastlös verksamhet.

Han började se sig om efter en efterträdare. Söndagen den 24 september 426  installerades denne, Heraelis,  som biskop varefter Augustinus var fri att helt ägna sig åt sina studier och meditationer.

---
Inkallad eller ej förde vandalernas konung Geiserik, i maj 429 på en transportflotta av fartyg, som sammandragits från både Spanien och Afrika , en armé,  som skall ha uppgått till 50 000 man, över Gibraltar sund.
När så Augustinus ligger för döden och slutligen dör 28 augusti 430 är Hippo Regius belägrat av vandalerna och  de intog  år 431.
 MEN
Augustinus hade tidigt uttalat:
NON TOLLET GOTHUS QUOD CUSTODIT CHRISUS
(Goten kan inte förstöra vad Kristus vakar över)
PS

Den västromerske ståthållaren i Nordafrika Bonifatius som låg i konflikt med sin regering i Rom vädjade 429 till Geiserik om hjälp och med sina vandaler och alaner tog sig Geiserik över Gibraltar sund till Nordafrika. Där kom han dock snart i delo med Bonifatius, besegrade dennes här och intog staden Hippo Regius år 431.

Romarna blev tvungna att år 435 erkänna honom som härskare över några kustområden i nuvarande Algeriet och Tunisien men i utbyte blev hans folk romerska foederati (underordnade allierade). De områden som undantagits var östra Numidien och den prokonsulariska provinsen Afrika med Karthago. Denna uppgörelse bröt kungen mot några år senare när han ockuperade nuvarande Tunisien och år 439 gjorde Karthago till centrum för sitt rike.

Ett nytt fördrag med romarna 442, då Geiserik framstod som suverän härskare, hindrade honom inte från att utvidga sitt välde till havs med Sicilien, Sardinien och Korsika. Han erövrade på 400-talet Balearerna och använde öarna som bas för sjöröveri. Vandaliska sjörövarflottor hemsökte ofta Medelhavets öar och norra kustländer med sina plundringar. Kejsar Justinianus av Bysantinska riket tog dock senare öarna med sin flotta.

Geiserik knöt även förbindelser med hunnernas konung Attila, vars tåg till Gallien 451 han anses ha föranlett.


Etiketter: ,

lördag, november 28, 2009

Intermezzo

Norsfiskare vid Stockholms ström
(trodde jag, se nedan)
Jag var 24 år innan jag besökte Stockholm första gången. Född 1935 var det ju inte läge för turistande förrän efter krigsslutet 1945 och då åkte vi skåningar i första hand till København!
Citat från länken det här nedan, inlägg 4 juli 2006.

"Jag är långt ifrån en Stockholmshabitué.Antalet gånger jag varit i Stockholm kan räknas på handens fingrar.
Under kriget reste man ingenstans. När det sedan blev fred var det naturligt för oss skåningar att söka storstadsupplevelserna i Köpenhamn.
Jag hann bli 24 år innan jag gjorde mitt första besök i Sveriges huvudstad. Detta kom till spontant sedan en arbetskamrat i Karlskoga, infödd stockholmare upptäckt att jag aldrig varit där, trots att jag varit både i Paris,Rom och London flera gånger.
Vi gick bland annat på Operan . De gav På Sicilien och Skratta Pajazzo minns jag.
"

Sedan har det blivit högst tio endagarsbesök i samband med jobbet: nattåg upp - konferens - nattåg hem.
Desto märkligare att jag vid min enda hotellövernattning lyckades uppleva det här!
MEN
Mitt nya liv som änka, och med yngsta barnbarnet 7 år, innebär att vi tillsammans kan lära känna Sveriges huvudstad. Genom att min far redan på 40-talet fram till 1956 (då han övergick till Dagens Nyheter) läste Stockholmstidningen har jag dock god kunskap om livet i Stockholm vid denna tid. Bl.a. var det mycket tal om norsfisket i Stockholms ström.
Glad blev därför jag, när jag rekognoscerade för den yngre gruppens Stockholmsbesök, och fann dessa förhoppningsfulla fritidsfiskare. Det visade sig emellertid att de flesta (mest invandrade) inte visste vad Nors var. En svensk, invandrad från Dalarna dock, VISSTE att de fanns men sa´"Nors äter man väl inte..."
Stekt nors var tidigare en svensk nationalrätt som förekom på de allra finaste restauranger i Stockholm. Säljs färsk. Äts i första hand stekt eller rökt. Även friterad, gratinerad och marinerad nors förekommer. Förr även salttorkad och lufttorkad för lutläggning samt i vissa trakter nedlagd i aska som föda för fattig befolkning. Färsk nors luktar sur saltgurka men lukten försvinner vid tillagning.
Nu gällde det laxöring - en berättade att han häromdagen fått en på 7 kilo.
Anledningen till att det stod så mycket om norsfiske i Stockholmstidningen på sin tid är nog att det tydligen är ett vårtecken

Norsens ankomst var någonting vi alla väntade på. Den betydde vårens slutliga triumf, att den långa vintern äntligen var över. Otåligt sökte vi oss ner till älvmynningen om kvällarna, både barn och vuxna, och spanade ut över sjön: skulle norsen komma snart?

Etiketter: , ,

fredag, mars 18, 2011

Axel Munthe 7: San Michele

 
En skapelse av den mest fantastiska skönhet, poesi och onyttighet som jag någonsin sett.

HENRY JAMES
 Ovanstående uttalande gjorde Henry James  efter att han 13 juni 1899 bevistat Anacapris Sankt Antoniusfest och noterat AM:s färdiga villabyggande. 
 Som jag påpekade när jag  refererade Mina unga år:
  AR.s skildring av mötet är karakteristiskt hur han sedan, under de 434 sidorna, i detalj skildrar alla människor han möter - och de är åtskilliga - fullt i klass med Axel Munthe !
Axel Munthe var ju född 1857. Första gången han kom till Capri var 1876 - då hals över huvud nerrest till Medelhavet för att försöka undkomma lungsotsdöden (det var  en lyckad expedition - han blev ju  92 år...)
Sedan återvände han  regelbundet - vid ett sjukdomsrecidiv avvecklade han ju sin praktik i Paris och tillbringade närmre ett år på Capri 1888 innan han återigen blev praktiserande läkare i Rom.

MEN
Fram till 1889 hade han ingen fast bostad där, utan hyrde.Sedan får han 1/6 1895 möjlighet att köpa ett hus med utsikt över havet och ett gammalt förfallet kapell (=helgat åt Sankt Mikael) . Han har som vanligt ont om pengar men kan låna till inköpssumman.

Under åren 1890-96 hade AM en regelbunden årsrytm. I maj tog han sin kutter "lady Victoria" till Capri, varifrån han under sommarmånaderna seglade och kappseglade i Medelhavet. Framåt sensommaren åkte han till England och Sverige - hälsade på bekanta, såg till patienter - och seglade, mest på Isle of Wight och svenska västkusten (där ju också kungafamiljen semestrade).
Sedan var han åter i Rom och sin praktik till "säsongen" i november.
1896 börjar han så bygga sin dröm.
Kapitlet som skildrar detta är sidorna 303-324 i Jangfeldts bok. Han beskriver i detalj de olika inköpen och byggprojekten, och på dessa 21 små sidorna finns även många bilder.

Inemellan får man  reda på en del personer som besökte honom utöver Henry James:
1896 Marie och Søren Krøyer  (då den senare ritar porträttet ovan)
1897 Oscar Wilde  (just utkommen från fängelse) med lord Alfred Douglas
 BJ:
En kejsare lik tog Axel emot den ena kungligheten efter den andra 
 BJ påpekar att en del av det som berättas om detta i Boken om San Michele är fel - så uppenbart fel att det är underförstått att läsaren skall inse det!
MEN
Sant är att Mayerlingdramats Rudolfs änka, kronprinsessan Stephanie var där, liksom exkejsarinnan Eugenie, Napoleon III:s änka.
"Eugenie bjöd Axel att tillbring några dagar med henne på sin yacht "The Thistle". Med på resan, som gick till Sicilien, var bland andra hennes släkting Joseph Napoleon (Guiseppe) Primoli, vars morfar Charles Bonaparte, furste av Canino och känd ornitolog, var brorson till Napoleon I. Greve Primoli var en bildad och originell herre, som bebodde ett stort palazzo i Rom tillsammans med sin ännu mer kufiske bror Louis (Luigi) - det inrymmer numera Roms Bonapartemuseum. Bland hans vänner och bekanta räknades Alexander Dumas, Theophile Gautier, Paul Bourget, Gabriele dÁnnunzio - och Axel."
 OCH
I juli 1953 var ju även JAG där!
Då var ju Axel Munthe död - men bara sedan fyra år!

Etiketter: , ,

lördag, februari 07, 2009

Squadra azzura

Med anledning av diskussionen om tågresor på Lottens blogg,
finner jag tillfälle att slutredovisa * en utmaning.

1953 gjorde jag och en klasskamrat en 6 veckors tågresa till Italien. Vi arbetade först 6 veckor som sjukvårdsbiträden för att i mitten av juli avresa med Skandinavien-Italienexpressen. Vi steg först av i Lugano, för att sedan fortsätta till Venedig - Firenze - Sorrento (Amalfi) -Taormina på Sicilien och slutligen Rom. En av de sista dagarna i Rom var den 15 augusti. Vi var mycket ambitiösa, det som förenade oss var ett stort konstintresse - så vi hade fullt upp.
Dock, den 15 augusti var ingen bra dag. Det var ju högsommarvarmt och vart vi än kom visade det sig vara stängt. Det var Jungfru Marie Himmelfärdsdag - en viktig helgdag för katolikerna.
Någon vecka senare var det dags för hemfärd. Vi hade köpt vår biljett redan i Helsingborg. Vi infann oss i synnerligen god tid vid Stazione Termini.

Tåget avgick tidigt på förmiddagen. På den tiden vid längre tågresor hade man alltid platsbiljett. Detta utmärktes med lappar ovanför sätet, och namnet på reservanten. Vår kupé var en för åtta personer - där vi hade de två platserna närmast gången - på de övriga stod det Chiaradia. Vi bävade - såg framför oss en siciliansk barnfamilj!

Så småningom släntrade det in, en och en, sex tystlåtna herrar i varierande ålder i egendomlig fritidsklädsel.
Alla verkade trötta, den yngste sov.
Vi satt tysta och tillsnörpta i våra hörn. (Vi hade under resans gång inövat ett synnerligen avståndstagande kroppsspråk för att slippa sexual harassment!)

Tåget satte sig i rörelse. Efter någon halvtimme tog någon fram en kortlek och en resväska som spelbord. "Il bambino" - som vi sedermera lärde oss att han kallades - fortsatte sovandet.
Vi himlade med ögonen - "ska dom nu spela poker också".
MEN
Vi hade faktiskt roat oss under det gångna läsåret att varje vecka spela bridge med två andra klasskamrater - så vi var tillräckligt insatta att förstå att det var det de gjorde...
MEN
De bara bjöd och spelade ut och la upp träkarlen - sedan slog de ihop och delade ut igen - uppenbarligen säkra på utgången utan att spela korten!

Allteftersom vi närmade oss Alperna började de klä på sig. I höjd med Poslätten kastade någon ut en fråga om en fiasco som vi hade som vattendunk sedan det ursprungliga innehållet konsumerats..
Frågan ställdes inbördes på italienska, jag svarade och de blev litet generade över att vi förstod vad de hade sagt!
I höjd med Zürich blev vi inviterade på lunch i restaurangvagnen av 6 kostymklädda gentlemän! Il bambino hade vaknat....

De skulle till först København och sedan till Helsinki för bridgetournaments. Vid besöket i Danmark hade de för avsikt att besöka Hamlets Kronborg. Då de förstod att vi bodde i Helsingborg mitt över blev de intresserade att ta färjan över för ett besök !

Tyvärr fick vi någon dag efter hemkomsten telegram om att deras resa till Helsinki hade tidigarelagts så Helsingørbesöket fick ställas in....

MEN

På vägen upp genom Tyskland frågade vi om vi inte fick spela en robbert med dem - så vi kunde skryta med att ha gjort det. Och det var innan de hade sina allra största framgångar.

The Blue Team (Italian: "Squadra azzurra") was the team that represented Italy in international bridge tournaments, winning sixteen world titles from 1957 through 1975. For the most part, the core of the team was made of pairs Giorgio Belladonna – Walter Avarelli, Benito Garozzo – Pietro Forquet and Camillo Pabis Ticci – Massimo D'Alelio, with Eugenio Chiaradia and Guglielmo Siniscalco playing in early years, and Dano De Falco, Arturo Franco, Vito Pittalà in late years. The spiritual father and long-time coach (non-playing captain) of the team was Carl'Alberto Perroux.

Utöver Chiaradia är jag ganska säker på att Belladonna och Avarello var med.

* Mja, slutredovisa och slutredovisa, jag har ju Padre Pio kvar!

Etiketter: ,

tisdag, juli 04, 2006

Debut

Efter Allsång på Skansen den 27 juni erinrade jag mig att jag , av en slump varit på plats när tre stora konstnärer debuterat.( se blogg 29 juni och 1ste juli.)
Den tredje elefantens debut skedde i Stockholm 1982.

Jag är långt ifrån en Stockholmshabitué.Antalet gånger jag varit i Stockholm kan räknas på handens fingrar.
Under kriget reste man ingenstans. När det sedan blev fred var det naturligt för oss skåningar att söka storstadsupplevelserna i Köpenhamn.
Jag hann bli 24 år innn jag gjorde mitt första besök i Sveriges huvudstad. Detta kom till spontant sedan en arbetskamrat i Karlskoga, infödd stockholmare upptäckt att jag aldrig varit där, trots att jag varit både i Paris,Rom och London flera gånger.
Vi gick bland annat på Operan . De gav
På Sicilien och Skratta Pajazzo minns jag.


Sedan hände ingenting förrän jag i början på 80-talet genom mitt arbete fick årlig anledning att åka dit.
Detta var före X2000. Förbindelsen var den att man gick och lade sig i sovkupé kl 22.oo och var framme i Stockholm strax efter 07.00


Det var inte så mycket jag hann med utöver konferenserna - men besök på Hotell Diplomats The-salong och Svenskt Tenn ingick alltid.

Så en gång stannade jag ytterligare ett dygn för att umgås med en väninna, upprest från Göteborg. Vi beslöt försöka få biljetter till kvällens föreställning på Dramaten.

Det var Måsen av Anton Tjechov.Vi fick besked om att infinna oss 15 minuter före för att erhålla eventuella återbudsbiljetter. Det var en ganska lång kö. Precis när alla före oss hade fått biljetter var de slut!

Villrådiga stod vi där - vad skulle vi göra med vår kväll?
Då säger de i luckan att det finns biljetter kvar till kvällens andra föreställning, på Lilla scenen
Ja, okej då - vi var ju inriktade på ett teaterbesök.

Det blev en stark upplevelse, men först flera år senare insåg jag att vi varit på UR-premiären för Lars Noréns skådespel
Natten är dagens mor...

tisdag, april 11, 2006

Nostalgi

Plötsligt är det papper kring apelsinerna och märket, Gyllene korset känns igen från förr:

Under kriget saknades ju alla kolonialvaror.
Så det var spännande när de dök upp igen -45-46: bananerna - persikor och apelsiner.
Och kring apelsinerna var det ALLTID virat Apelsinpapper.
Det fanns hur många sorter som helst!

Jag minns att vi cyklade runt i hela stán. Vi gick in i de små grönsaksaffärerna - mjölk och kött såldes för sig, specerier för sig och frukt och grönsaker för sig - och frågade om vi fick ta av papperena. Det fick vi som regel.
Sedan klistrade vi upp dem som frimärken och bytte som med bokmärken (stycken som vi sa´i Skåne)

Just det här märket - Gyllene korset från Sicilien minns både Per och jag tydligt.