Augustinus:2
Att recensera Augustinus - den första moderna människan är ingen barnlek
Jag planerade ursprungligen att redovisa den första fjärdedelen
MEN
lyckades bara med en åttondel!
Det beror på två saker:
- att Alf Ahlbergs text är så glimrande att jag inte kan överträffa den - kan inte annat än citera honom.
OCH
att han i kapitlet "den historiska bakgrunden" återger innehållet i Augustinus självbiografiska skrift Bekännelser dvs Confessiones
"Augustinus levde under senare hälften av 300-talet och början av 400-talet.Hans liv infaller under en mycket dramatisk tid, då det romerska imperiet och hela dess värld det representerade skakades i sina djupaste grundvalar. Man har bedömt denna period mycket olika. Vanligen har den betraktats som en tid i djupt förfall, som den antika kulturens dödskamp. Och detta är naturligtvis riktigt. Men man får därför inte förbise, att denna tid på samma gång var vår egen västerländska kulturs födelsetid. Och det är främst detta förhållande som gör, att Augustinus för en nutidsmänniska är en så utomordentligt fängslande och intressant personlighet. Vill vi förstå vår egen kulturs väsen, måste det ske i ljuset av ett historiskt betraktelsesätt. Vi måste försöka leva oss in i de historiska makter och i de enskilda människors värld, som först byggde den. Och av de sistnämnda är otvivelaktigt Augustinus den mest betydande."
---.
Men varje människa. även de största är ett barn av sin tid . Mer än femton sekler skiljer oss från Augustinus, och mycket i hans idévärld är för en nutidsmänniska främmande, ja även skrämmande. Vill vi förstå honom måste vi se honom i sitt historiska sammanhang. Det är därför nödvändigt att - låt vara med ytterst flyktiga linjer - försöka här teckna den historiska bakgrunden till hans liv och verk.
Confessiones:
Mycket av det vi vet om Augustinus personligen härrör från hans Bekännelser. Denna skrift, skrev han 399, då han var 45 år. Det var 12 år efter han mottagit det kristna dopet.
Confessiones blev redan under Augustinus livstid läst och älskad - men det gäller i ännu högre grad för eftervärlden.
Att den är ett av världslitteraturens märkligaste verk, därom torde råda blott en mening. Och den betecknar något alldeles nytt. Abstrakt moraliserande litteratur i stil med Markus Aurelius "Självbetraktelser" finns det gott om i antiken. men här är det fråga om något helt annat.
- här är det en levande och lidelsefull människa, som inför Guds ansikte blottar sitt innersta, hänsynslöst rannsakar sig själv, berättar om sina inre strider, sina irrvandringar, sin kamp för att vinna frid.
---
slutligen är boken ett psykologiskt aktstycke av högsta rang '
Tiderna igenom har Confessiones förblivit en levande bok och den direkta eller indirekta förebilden för otaliga andra ända sedan renässansen. Mihi ipse factus sum questio magna (jag blev för mig själv ett stort problem) - man återfinner uttrycket nästan ordagrant t.ex. i Montaignes essayer. Bokens liv är oberoende av alla dogmatiska stridsfrågor och skiftande livsåskådningar. Den inleder en stor litterär tradition, som sträcker sig fram till "Tjänstekvinnans son" och längre. "Det är ett uttaget hjärta som dinglar på en krok", säger Strindberg om en av sina böcker. Man kan mer än en gång komma att tänka på den bilden vid läsningen av Confessiones.
SÅ
först i nästa avsnitt ger vi oss i kast med
Augustinus utveckling fram till krisen
Etiketter: Das Lesen, En man i min smak, Recension, Religion
