Mästerligt!

Nu har jag läst Bockfesten. 

Det var lätt som en plätt.  I.e. den var gastkramande, spännande och välskriven.

Förmodlign var den ett erbjudande  från någon bokklubb eftersom jag inköpte den  strax efter att den hade blivit översatt till svenska (2002)  - köpte den till den gamle.

Han läste den ju med stor behållning.

När han var färdig uttalade han att det var en av de bästa böcker han läst. 

MEN

Vi var då dock eniga om att det var ingenting för mig, jag har aldrig gillat böcker med krig och grymheter. Inte filmer heller för den delen. När vi var unga och nybekanta i mitten på -50 talet var det ju bio som gällde. Tio år efter andra världskrigets slut kom en följd av "krigsfilmer" som jag av solidaritet följde med på, men när TV-kom fick den gamle sitta där och titta själv...

MEN NU

när Mario Vargas LLOSA går och får Nobelpriset blev det ju dags.

OCH

Han är verkligen värd sitt pris.

Bockfesten handlar om  Rafael Leónidas Trujillo Molina. Vi får följa honom de sista månaderna innan han den 31 maj 1961 blir mördad. Parallellt skildras hur en dotter till utrikesministern Augustín Cabral, 30 år senare, kommer tillbaka till Dominikanska republiken och träffar sin slagrörde far och kvarboende släktingar. Inledningsvis varvas dessa skildringar med attentatsmännens nervösa väntan på sitt offer.
Successivt får vi klart för oss alla de konkreta fakta man kan läsa om i Wikipeda, samtidigt som tankar och känslor och bevekelsegrunder för var och en av de aktiva förmedlas.

OCH

När , på sidan 225/480, mordet så sker, beskrivs olika invigdas tillkortakommanden, respektive förmåga att hantera situationen till sin egen fördel. I detalj skildras de bestialiska grymheter som Trujillos äldste son Ramfis tillåts utsätta attentatsmännen och övriga delaktiga  för.

Han och resten av släkten blir sedan i sin tur utvisade (de får ta med sig en hel del dollar...)
Trujillos säkerhetschef  Abbes García får ett gyllene silkessnöre i form av en FN-kommendering utan innehåll som i praktiken är en livstidsutvisning....

 

Det som är det mästerliga är hur Llosa så trovärdigt lyckas skildra den absoluta maktfullkomligheten, och hur den efter 30 års tyranni har präglat hela samhället, alla är rädda, alla sviker alla.

Medan man läser märker man  så smånongom hur denna detaljerade, trovärdiga skildring av förhållandena och skeendena i Dominikanska republiken inte bara handlar om dem, utan i princip gäller korruption och maktmissbruk överallt, i stort och smått, från Stalin till  lilla kommunen eller religiösa sekten.
Just när man läser står det alldeles klart, men när jag ska skildra läsupplevelsen tryter orden. 

Jag lånar därför uttrycksmedel från Knut Ahnlunds recension i SvD  8 dec 2001

Om detta handlar det andra av diktarens riktigt stora romanbyggen, den mäktiga, fascinerande, hemska och av svart humor kryddade bok som heter La Fiesta del Chivo – ”Getabockens fest” – titeln alluderar på en dominikansk danssång. Den har de tidigare svåra romanernas sinnrika komposition och rörliga tidsaxel men är ändå läsvänlig.

------

Enligt min mening är det diktarens yppersta skapelse, ett fulltonigt mästerverk där en överdådig fantasi och en suverän politisk överblick förenats med djupsinne och subtila psykologiska insikter. Här hålls de stora linjerna klara och samtidigt skapas utrymme för en inträngande människoskildring. Det är bland annat en diktatorsroman – några av kontinentens litterära mästerstycken hör ju betecknande nog till denna kategori som hittills främst excellerat i storstilade, delvis absurdistiska prestationer, från Asturias ”El Señor Presidente” över Roa Bastos ”Yo El Supremo” och Carpentiers ”El recurso del Método” till García Márquez ”El Otoño de Patriarca”. 
-----

Tagen och läsen!