Sex månader

I dag är det ett halvt år sedan jag blev ensam.

Det har gått över förväntan!

Min första oro, att den intensiva närvaro av min käre Per som jag upplevde de första veckorna, sakta skulle förblekna, har inte besannats.

TVÄRTOM:

Att borta ur syn,
borta ur sinne, inte
är sant, är härligt!

Jag har inför det här blogginlägget läst igenom de med etiketten sorgearbete och finner att jag redan i inlägget den 12 augusti ger uttryck för de känslor som nu dominerar:

- 55 år av daglig samvaro har resulterat i att alla mina levnadsminnen innehåller Honom.
- allt jag gör, gör vi fortfarande TILLSAMMANS!
- nu när jag inte är distraherad av att sköta en massa dagliga rutiner stiger det förflutna TYDLIGARE fram.

Jag gläds åt att vi fick exakt tio år (+ en dag!) som pensionärer ihop, med tid att pyssla om varandra.:

Kanelbullens dag...
Här ses han prova sin beskärda del av årets julklapp 2008.