BOKREA!

I höstas noterade jag ju att min favorit Leif GW hade kommit ut med sin självbiografi

MEN

att jag  av HIP-skäl skulle vänta med att inköpa och läsa den.

DOCK
lanserades den på bokrean och nu är den i min ägo.
OCH

Jag satte igång och läsa - läste ut den på tre dagar.

Jag har ju städse tyckt om LeifGW:s effektiva, humoristiskt lakoniska stil. Den har han använt även här, men med ett inte så litet stänk av vemod tillagt. I XI avsnitt, sammanlagt 74 kapitel, berättar han om sin uppväxt i en arbetarfamilj med en beundrad pappa "Gustav", en sju år yngre lillasyster som är förvånansvärt anonym och en mamma som han efterhand känner sig mer och mer sviken av, och slutligen bryter med helt.

Det börjar bra:

Fram till elva års ålder, avsnitt I och II 98 sid:

Jag har börjat i läroverket. Jag går i första klass i den femåriga realskolan.Jag är duktig i skolan, bäst i klassen utan att anstränga mig;

DÅ

råkar pappa Gustav ut för en svår arbetsolycka:

När fotot togs ligger han på mage i det som skall bli tunnelbanan genom Stockholms city och spikar reglar som skall skydda hans arbetskamrater från nerfallande sprängsten. En månad senare kommer han själv få en rakt i skallen. En på trettio kilo och just i det ögonblicket då han tagit av sig hjälmen för att stryka svetten från pannan.

Pappan repar sig någorlunda, men:

En sak vet jag utan att behöva fråga vare sig min pappa eller min mamma eller någon annan vuxen. Min barndom har just tagit slut.
 
 Avsnitt III och IV  Tonår, realskola, brånad resp Tonår, gymnasium lumpen beskriver skolgång, lärare och kamrater och mynnar ut i kapitel 35 på sid 161 med rubriken:

"Jag bor på fel sida av Odengatan."

 OCH

Kapitel 37

Mamma är sjuk?

Misstro föder misstro. Redan när jag kommer in i de tidiga tonåren har jag börjat fundera mer och mer på mammas ständiga sjukdomar.

Sedan följer en Kalle Blomkvisthistoria som resulterar i att han "gör slut" med sin mamma som hela hans uppväxt  fått honom att frukta att hon är döende.
Kapitel 72:
Min pappa Gustav dör på våren 2001, ett par månader innan han skall fylla åttioåtta år. Min mamma Margit dör åtta år senare, vid nittiotvå års ålder, och hade hon bara låtit bli att proppa i sig några hundra kilo mediciner på vägen hade hon helt säkert levt och jag själv hade i vart fall fått vänta med att skriva den här boken.

Kapitel V

På väg, barnafar ,brottsforskare

MEN

Kapitel VI

VERKLIGHETEN STÖRTAD ,

RESAN AVBRUTEN=

Geijeraffären

Vi som var vuxna och tidningsläsare 1969 minns det så väl. Det är oerhört spännande att ta del av Leif GW:s inside story om ´torsdagen som förändrade hans liv´.

Sidan 299 Kapitel 57 är vi åter 

PÅ VÄG, FÖRFATTAREN

inleds

Jag blev författare för att hämnas

avslutas

Sommaren på Expressens kulturredaktion för mer än trettio år sedan. Hunnen så långt i livet det bästa jobb som jag hittills har haft, bäst av alla. Jag har överlevt Geijeraffären, jag är tillbaka och har hur mycket som helst att göra. Jag har också lovat mig själv - dyrt och heligt - att sluta med att färglägga kor. Ett löfte som jag också kommer att hålla. I värsta fall får jag väl skriva dikter och Nils Ferlin är säkert den som kan förlåta, även en sådan som jag, somliga rader.

De avslutande sidorna 311-380  

VIII ÅTTIOTAL OCH NITTIOTAL, MÅNGA ROLLER OCH RÖRIGA ÅR

"PÅ hösten 1996 hinner livet som jag lever ifatt mig."

Han får en stroke, 
MEN
använder sin vana trogen upplevelsen i en roman.

Jag hoppas han får finnas till i många år ännu och glädja oss med skriftställande och TV-program