Sveriges statsminister dog i en spårvagn!

Ja, det gjorde han 1946.

MEN

När detta faktum blev för mig ett livslångt minne var det  emellertid 1957! 

Den gamle och jag hade ingått i det äkta ståndet den 9 mars och flyttat in i vår lägenhet på Kobjär i Lund. På hösten dristade vi oss att bjuda  in till släktmiddag.

Här är "gänget" vid ett tidigare tillfälle, hösten -55 då min med.cand. avfirades på Akademiska föreningens restaurant. Innan dess var det samling på mitt rum på Studentskegården. 

Bröderna Huldt, fader Calle och lillebror Hugo passar på att uppdatera sig.

Jag förberedde mig minutiöst. Jag fick låna moster Elsas Stora kokboken, och i samråd med henne beslutades menyn: 

Inkokt lax och Citronfromage.

Jag läste i Stora kokboken: Man tager en fiskkittel...

 Någon sådan fanns inte i detta sparsmakade hushåll. Den enda kastrull vi ägde var en som vi köpt på Epa för 7 kr och som användes till morgongröten...

MEN

Här gällde det att satsa!

Den gamle skickades att inköpa en fiskkittel. Han återkom förgrymmad (men med kittel)

Den kostade 70 kr (våra matutgifter var budgeterade till 45 kr/vecka) 

Den gör fortfarande tjänst!

Den stora dagen randades. Den gamle avfor till stationen för att upphämta sällskapet, medan jag lade sista handen vid matlagningen
De åkte buss längs det nya bostadsområdet väster om järnvägen. Den gamle råkade påpeka att han härförleden hade stått i samma postkö som Ernst Wigforss, som som pensionerad politiker flyttat till Lund, och väckt uppmärksamhet under det tidiga 50- talet med sina Minnen 1-3.
Denna information fick farbror Hugo att upprört erinra sig:

ATT

Sveriges stadsminister dog i en spårvagn!*

Detta, visserligen 11 år gamla, faktum uppfyllde därefter i 2 tim middagskonversationen.

 Min första gastronomiska prestation uppmärksammades föga. 

*Poängen var, såvitt jag erinrar mig, att det var oförsvarligt att Per Albin Hansson, som hade ansvar för rikets väl och ve, inte  hade privatchaufför....