Bombi Bitt och jag:Kiviks marknad

Än idag finns den av Piraten beskrivna vägen och vägskälet mot alunbruket kvar,
dvs det andra öster om markeringen för Christinehofs slott.
Klicka TVÅ ggr för förstoring!

Jag kan inte låta bli att citera följande passus ur Bombi Bitt och jag:

KIVIKS MARKNAD

1. Dagen innan
Dagen före fjärde tisdagen i juli lågo Bombi Bitt och jag i det djupa landsvägsdiket vid Alunbruket - just där vägen tar av till Eljaröd och Kivik - och väntade på Nils Galilé. För den som inte är skåning är det så gott att tala om att fjärde tisdagen i juli månad är Kiviks marknad och alltså den förnämsta tisdagen för att inte säga dagen på året. Ty den dagen är - eller kanske rättare var - för sydostskåningarna förmer än både Mårten och midsommar och Kristi Himmelfärd.

Vi hade väntat sedan soluppgången eftersom Nils inte sagt hur dags han skulle komma; men komma skulle han och hade själv bestämt mötesplatsen till vägskälet vid Alunbruket. Från vår bädd av gräs sågo vi himmeln lysa blå genom ett nätverk av hundkäx och björnbärsrankor, där fjärilar fladdrade och humlor surrade. Tätt intill oss kröp en ström av svarta myror från ett hål i dikesrenen och strömmen följde lydigt en sträng nyplockad körvel, som Bombi Bitt lagt ut för att avleda denna fara för vår bekvämlighet.

Vi reagerade för varje ljud från landsvägen och kontrollerade trafiken omsorgsfullt. Vi sågo gästgivaren från Tosterup komma åkande i spetsen för en karavan av vagnar lastade med öl på fat och buteljtappad porter i lådor.Långväga göingar skramlade fram, uppflugna på sina långa lass med stegar. Kopparslagare hade dragit förbi med foror fullastade med med mörkblanka kittlar och pannor, glänsande formar och krus. krukomakarnas fjädervagnar, pyramider av lerkärl med hö emellan, hade passert. Zigenares tältvagnar, fulla med svarta ungar som ormbon med yngel, rullade långsamt vägen fram. De svartmuskiga körkarlarna svängde sina piskor. Barfota, brokigt klädda kvinnor traskade mellan vagnarna.
-----
Så kom dagens trafiksensation, världens största menageri från Köpenhamn. Bur efter bur på tunga vagnar, spända efter hästar, åsnor eller qvaggor. Där fingo vi se kvidande tigrar, lejon, som glömt att ryta, ormar, vilka lågo orörliga och livlösa som fantastiska korvar av landsvägsdamm, jättegamar med nakna halsar, apor som knäckte löss med tänderna och övade allsköns odygd, en dromedar med puckel och en utan puckel. Mellan två av vagnrana hoppade en babian med onskefull uppsyn. Det hela var hänförande.

Ja! Det är hänförande.
Jag har hört en vinkännare säga (i positiv mening!):
Ett vin att tugga!

Detta är en TEXT att TUGGA.

Det är 62 sidor kvar....