onsdag, november 11, 2009

Lögnens olidliga lätthet

Denna pocketbok spontanköpte jag för några år sedan i samband med en shoppingutflykt. Den låg frestande i en fyndlåda utanför en bokhandel. Sedan har den legat och tittat anklagande på mig på nattduksbordet.

När jag nu i och med mitt änkestånd har blivit tågresenär stoppade jag ner den i handbagaget och den visade sig vara ypperlig att läsa i samband med min strapatsrika resa från Eskilstuna.
Den är, samtidigt som den är lättläst och underhållande, mycket spännande och varierad och på slutet djupt filosofisk och privat.

I denna 182 sidor långa skrift börjar YS med att analysera LÖGNENs väsen och sitt eget förhållande till denna.Hon inleder med att informera om att hon inte brukar avge nyhetslöften eller dylikt:
MEN
När hon 1 december 1982 tillträdde som politisk chefredaktör för Aftonbladet tog hon ett högtidligt löfte av sig själv att inte försöka ljuga sig ur svårigheter.
Anledningen var att de gångna 14 åren som journalist och författare hade givit henne insikter i hur ofta och hur många till synes sanningskära personer faller för frestelsen:

Ja det inträffar nästan av sig självt, det där lilla snedsteget som slutar med att sanningen voltar över i en banal liten lögn. Ibland oförmärkt och ostraffat, ibland med de mest förfärliga konsekvenser.

Kapitel 5 inleds:
Det är den vise kyrkofadern Augustinus som har talat om lögnen som ett oförlåtligt missbruk av Gud förnämsta gåva till oss människor, den gåva som gjorde oss till exklusiva varelser i skapelsen, nämligen TALET. Augustinus egen definition av lögnen är rätt konstlös: Att ljuga var att säga ett, men ha ett annat i sitt hjärta. Omvänt kändes sanningen igen på att människorna talade inifrån sina hjärtan till andras hjärtan.

Kapitlet fortsätts med filosofiska betraktelser av lögnens natur hos Kant och Nietzsche.

Kap 6-10 går hon i tur och ordning igenom:
Knutbyaffären
Albert Speer
Himmler
Bill Clinton
De finska skidåkarnas doping

kapitel 13-16 handlar om LIVSlögnen - där hon bl.a. hänvisar till skådespel av O´Neill , Albee och Norén.
Sedan beskriver hon när människor ljuger sig fram i livet därför att de i själva verket lever, om inte regelrätta dubbelliv, så i alla fall ett liv i smyg för ett annat, där den äktenskapliga otroheten är den vanligaste varianten.
I kapitel 18 gör hon upp med mytomanerna, sol och vårarna. Här går hon igenom särskilt fenomenet Jesús Alcalá.

I två sista kapitlen 21 och 22 resonerar hon kring:
I lögn bör vi inte leva - i absolut sanning kan vi inte leva.

De utmynnar i en självbetraktelse som avslutas med konstaterandet:

Obehagliga sanningar om oss själva har vi sämst fördragsamhet med när andra påpekar dem för oss.
---
Det räcker med att säga att jag förmodligen har ett starkt självförtroende i rollen jag har skapat mig, där intellektet är herre på täppan, medan min personliga/emotionella självkänsla är bräcklig och ganska narcissistisk vilket gör att jag är lätt kränkt och depressiv i min kränkthet.

Ovanstående är bara ett hastigt axplock, för varje gång jag bläddrar igenom essän finner jag nya intressanta tänkvärda vinklingar
REKOMMENDERAS.

Etiketter: , , ,

3 Reflektioner:

Blogger Bergman skrev ...

Tänkvärt.
Jag vill citera en annan stor tänkare, Homer Simpson:

"Marge, it takes two to lie.

One to lie and one to listen."

11 november, 2009 21:30  
Anonymous en djefla man skrev ...

Läser den gärna!

13 november, 2009 21:39  
Blogger den blyga skrev ...

Boken är för närvarande i Ronneby men skickas vidare vid första bästa tillfälle!
Själv har jag äntligen blivit färdig att skicka efter The Djungle Book enligt läsplan från 2007!

13 november, 2009 22:25  

Skicka en kommentar

<< Home