SM: 11 Carl Gustaf Ekman

Nu kan jag ju försöka komma vidare med mina läsprojekt!

skrev jag igår

OCH
det gjorde jag!:

 Carl Gustaf Ekman

1872-1945

"Ekman är den hittills ende kroppsarbetaren på statsministerposten, 

husgrundläggare i Västmanland. Han gjorde snabb karriär i nykterhetsrörelsen,

blev redaktör och invaldes 1910 i första kammaren

för det starkt nykterhetsinriktade Gävleborg."

Fastän jag ju tidigare läst tio biografier för de män som 1905-1926  haft Sveriges öde i sina händer och dessutom haft minnen från min fars och morbror Rulles politiska diskussioner under 30 och 40-talen var för mig "Stripa-Ekman" en helt ny bekantskap!

Även denna biografi är skriven av huvudredaktören Per T Ohlsson. Han inleder:
Denna bok skulle ha skrivits av journalisten och författaren Anders Isaksson. Så blev det aldrig. Anders, min vän och mitt professionella föredöme under nästan 20 år, rycktes bort i januari 2009.
---
Anders var den förste författare som vi kontaktade. Svaret kom blixtsnabbt när jag frågade om han kunde tänka sig att medverka:"Javisst - och då vill jag skriva om Ekman" Det var uppenbart att Anders, på sitt kritiska och prövande vis, fascinerades av "vågmästaren" C.G.Ekman: hans klassresa, hans engagemang i nykterhetsrörelsen, hans politiska manövrerande och de lika sjaskiga som tragiska omständigheterna kring hans avgång.

Ekman är i sanning en "blandad" personlighet. Han kom från mycket enkla förhållanden, yngste sonen till indelte soldaten Karl Erik Ekman Kraft och hans hustru Josefina Ekman Kraft f.Säfström. Liksom när det gäller mina förfäder på torpet Skogslund var ju folkskolereformen av 1842 på 1880-talet inte särskild genomförd så så mycket skolgång blev det inte. Men omgivningen insåg att han hade läshuvud.
"Lärarinnans make, en teologie kandidat, tog sig an den begåvade pojken från Kansta och gav honom extralektioner.
Bidrag till familjens försörjning hade emellertid högre prioritet än formell utbildning och redan i de tidiga tonåren arbetade Carl Gustaf som vallpojke, dräng och eldare på en ångtröska"

Ekman finns ju således med i rikspolitiken från 1910, men är förunderligt anonym i biografierna ända fram till 1926! 

PTO går i de fyra inledande kapitlen igenom Ekmans politiska karriär, som också blir en bra rekapitulation av svensk inrikespolitik från 1905 och fram till att  Ekman 7 juni 1926 blir statsminister.

Det fanns ju tre huvudfrågor:

- försvaret

- rösträtten

- rusdrycksfrågan
Edén löste1917-1920 rösträttsfrågan - Richard Sandler arbetade fram en, som  han själv senare medgav  dålig, lösning av försvarsfrågan - återstod förbudskonflikten.
Nykterhetskommittén hade 1920 föreslagit en folkomröstning som ägde rum den 29 augusti 1922.

Enligt Edéns rösträttsreform hade kvinnor sådan  från och med riksdalsvalet 1921. Det blev nu en het debatt om man i folkomröstningen om förbud mot rusdrycker skulle MARKERA om det var en man eller kvinna som röstat. Ekman var emot detta, men så blev det!

Resultatet blev en besvikelse för för förbudsvännerna. Nejsidan samlade 925 097 röster mot jasidans 889132. En majoritet av männen röstade mot förbudet, en majoritet av kvinnorna röstade för.

Rusdrycksfrågan fortsatte att påverka inrikespolitiken i synnerhet för det liberala samlingspartiet. När Brantings ministär 1923 havererade och ny skulle utses bland de borgerliga riksdagsmännen kom deras ideologiska konflikt i dagen: I maj sprängdes det liberala partiet och blev två= Sveriges liberala parti under Edén och Frisinnade folkpartiet under Ekman.
 
Nu började Ekmans stora tid. Han var den förste "Vågmästaren". Han ledde minoritetsregeringar, men var väldigt skicklig att manövrera sig mellan socialdemokraterna och högern, tog stöd än till höger än till vänster.
Det främsta han åstadkom under den första perioden som statsminister var en ny skollag som underlättade för socialgrupp 3 och flickor att ta del av den "högre" undervisningen - realskolor och gymnasium.

För det mesta hämtade han de extra rösterna från socialdemokraterna

MEN

I två viktiga frågor kom han på kollisionskurs med dem, båda gällde arbetsrätt:
- Stripakonflikten 1925  och
- Lagen om Arbetsdomstol 1928 (som E. tog initiativ till, men som soc.dem. initialt kämpade emot)

I det så kallade "kosackvalet" 1928 gick det dåligt för både liberalerna och sossarna så Ekman fann för gott att avgå, även om de frisinnade gjorde ett hyfsat val. Lindman blev för andra gången statsminister fram till 1930, då Ekman fick bilda sin andra ministär.

De goda tiderna under första hälften av 20-talet hade vikit och i oktober 1929 inträffade ju den s.k. börskraschen i New York. Lindmans regering hade fallit på en fråga om spannmålstullar. Nu var det ekonomin som stod i centrum. 13maj 1931 inträffade den s.k. Ådalstragedin, (arbetsrätten förföljde Ekman). 

12 mars 1932 skjuter sig Ivar Kreuger i Paris.

VILKET även blev dödsstöten för Ekman som politiker:

 Inledningen till PTOs biografi får bli avslutningen på min recension!:

Med tunga kliv stegade Carl Gustaf Ekman ut genom Kanslihusets port. Det hade han i och för sig gjort var och varannan dag under sammanlagt fyra och ett halvt år som Sveriges statminister. Allt hos Ekman kännetecknades av tyngd: kroppshyddan. rörelserna, språket, andhämtningen - och makten. Men denna sommarkväll, fredagen den 5 augusti 1932, var stegen särskilt tunga. Han lämnade Kanslihuset i sällskap med en outhärdlig insikt. Han skulle falla, falla hårt.

Det berodde på en lögn. Ett dygn tidigare hade Ekman vägrat kännas vid sin egen namnteckning på en check från "tändstickskungen" Ivar Kreuger, utfärdad bara någon månad före Kreugers självmord i Paris. Inför sina regeringskollegor hade han erkänt lögnen och de hade vänt sig mot honom. Regeringen måste rekonstrueras under en ny statsminister.