Midsommarkonflikt

Just nu läser jag, eller borde läsa, 5 böcker.
Jag har ju i ett flertal inlägg berättat om Orhan Pamuks Istanbul.

Jag hade hunnit till sid 290/335 när jag istället började läsa Konsten att vara snäll se 13 juni, som jag ju faktiskt avslutade.

Alltsedan inlägget den 31/3 (klicka på label das Lesen) ligger


på mitt skrivbord.


Hela maj och halva juni har ju gått i släktträffarnas tecken.

Visserligen öppnade jag i samband med en upprensningsaktion på en hylla Sven Stopes frejdiga vidräkning med OL - men avbröts av vår resa till Mälardalen.


Därifrån lyckades jag hemföra ett utläst exemplar av Stieg Larssons sista :
Jag hann läsa två kapitel - den verkar minst lika bra som de två tidigare - innan jag nere i Hjärup snubblade över




Den är årets underbaraste läsupplevelse hittills - - är nu på sidan 142/285!

Skrev jag i gårkväll.
Sedan dess har jag läst kapitlet Bland döda kungar och glömda gudar.
Det är 1979 och han reser till Teheran för att skildra den islamiska revolutionen och shahens fall. Han passar då på att resa till Shiraz och Persepolis. Han får rådet att vara på plats vid soluppgången:
sid 156
En soluppgång i öknen är ett lysande, stundtals mystiskt skådespel, där världen, den som rann bort för oss i gårkväll och försvann i natten, plötsligt kommer tillbaka. Nu kommer himlen och marken och människorna tillbaka.Allt finns på nytt, allt ser vi på nytt. Om det finns en oas i närheten ser vi den, finns det en brunn ser vi den också. I detta känslostarka ögonblick faller muslimerna på knä och läser dagens första bön, salad as-subh.
Men deras hänförelse smittar av sig på de otrogna, alla upplever solens återkomst till världen lika starkt, det är kanske den enda uppriktigt sanna akten av ekumenisk förbrödring
sid 160 vid Persepolis
Som alltid när man beser livlösa tempel,palats,städer, väcks frågan hur det gick för byggarna? Hur var det med deras plågor, brutna ryggar, ögon som stuckits av stenflisor, reumatism? Hur var deras usla liv? Deras lidande? Och då väcks nästa fråga: skulle de här underverken ha uppstått utan det lidandet? Utan uppsyningsmannens piska? Utan rädslan som skälver i slavens inre? Utan högmodet hos härskaren? Kort sagt: har inte det förgångnas stora konst skapats av det som är negativt och ont i människan? Men samtidigt: har det inte skapats av övertygelsen att det som är negativt och svagt i henne bara kan betvingas av skönheten, bara med ansträngningen och viljan att skapa den? Och är inte det enda som aldrig förändras skönhetens form? Och det behov av den som finns inom oss?