Djingis Khan

Jag gör en liten paus i recenserandet av Augustinus :
Den tredje, och för min del SISTA, av Igguldens romaner om mongolväldet, är nu läst:

Jag skrev vid recension av Wolf of the Hills att det var fem volymer om Djingis Khan. Jag korrigerar mig nu: Av dessa fem delar om Mongolväldet är det bara de tre första som handlar om Djingis khan själv. 

" Iggulden tells an absolutely cracking story...the pace is nailbiting and the set dressing magnificent!"

THE TIMES

Entusiasmen jag rapprterade efter del 2 Lords of the Bow står sig:

Orsakerna till den sagolika framgång som följde Djingis khan är att söka i den militäriska organisation han gav sitt folk samt i hans krigarsnille och förmåga att välja sina underlydande. Djingis var världens störste erövrare, och även en av dess råaste. Hans yttre antydde en obändig kraft: enligt en med honom samtida kinesisk krönikör hade han en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg. 

NU

gäller det

"Genghis has proved himself as a warrior and a leade, he must now face the challenges of civilasation, what it will mean for his people and those who come after him. His sons have become generals. He must choose between them before they destroy all he has built. 

Ur Wikipeda

År 1219 lämnade Djingis kriget i öst åt sina generaler och drog själv västerut in i Turkestan, där han med 200 000 man anföll det persiska riket Khwarezm eftersom dess härskare, Ala ad-Din Muhammed II, låtit mörda två av hans sändebud. Djingis segrade utan svårighet, trots att hans motståndare egentligen var militärt överlägsen, och han kunde obehindrat plundra det rika Persien. Buchara (med ett av världens förnämsta bibliotek), Samarkand och landets övriga städer jämnades med marken. I omkring fem år fortsatte Djingis sina skövlingar i denna del av Asien. En grupp mongoler trängde ända bort till Georgien och in i Ukraina där de år 1223 slog polovzerna och de med dem förbundna rutenska furstarna i slaget vid Kalkafloden. 

Djingis Khans död[redigera | redigera wikitext]
Året 1224 återvände Djingis till Mongoliet, men vintern 1225-1226 red han med sin här över den stora Gobiöknen och angrep den tidigare underkastade konungen av Tangut, som inte deltagit i kriget i Persien och som dessutom vägrade lämna ut två av Djingis fiender. Tanguterna besegrades på nytt och huvudstaden Yinchuan förstördes. Under slutet av detta fälttåg dog Djingis, troligtvis år 1227(eller sent år 1226).

 ---

EPILOGUE

All things were new.The brothers and sons of Genghis did not take the khan to the hills of a foreign land to be torn by crows and eagles. They wrapped his body in sheets of bleached linen and sealed it under oil while they reduced the region of Xi Xia  to a smoking desolate ruin. It was his last order and they did not rush the work. A full year passed while every town. every village, every living thing was hunted down and left to rot.

Only then did the nation move north to the frozen plains, taking the first khan to the Khenti mountains where he had come into the world. The tale of his life was sung and chanted a thousand times, and once read, when Temuge told the the full tale from his history.---