Döda vita män

Det började i Högdalen

Hemma hos mormor fick farmor syn på en bok

 Det resulterade i att jag FICK den!

*

Johan Hakelius är ju en av mina favoriter!

När den gamle och jag "smyg"-pensionerade oss  på 90-talet startade vi med lediga fredagar.

Då var det en högtidsstund att titta på
Godmorgon Världen på TV

läsa Svenskan och lyssna på

Fredagspanelen kl 08.15 i TV4

Då var det jämn, hög kvalitet med StigBjörn Ljunggren och bemälde Johan H som glada diskutanter.

*

JH inleder med:
Många av mina bästa vänner är döda vita män. Jag tänker själv bli en död vit man när jag blir stor. Det är i motsats till vad många tror inget skamligt i det

Alla som intresserat sig för JH inser omedelbart att han är en stor anglofil, avslöjas t.ex genom hans val av klädstil.

Så när han då väljer ut en grupp män att porträttera blir det:

Den här boken handlar om en handfull sådana döda vita män. De är alla intressanta, men ingen är ett ideal. Ideal är tråkiga. Några är snarare avskräckande exempel. Sådan är för det mesta underhållande. Nästan alla är engelsmän, någon skotte, någon halvfransos och en propsade alltid ilsket på att få vara walesare, och det kan han väl få vara. Att urvalet ser ut på det sättet beror på mig.

De han väljer är 14  brittiska män  som levde under 1900 talet.  2 är födda 1883, resp1896. de övriga efter 1900

4 levde in på 2000-talet.

Det är inget slumpmässigt urval - det finns alltid någon form av beröringspunkt som lämnas över inför varje ny biografy

EX : Alec Guiness vän och mentor John Gielgud bjöds 1932 till Oxford för att regissera en uppsättning av Romeo och Julia på New College. Där träffade han en student och de hade ett kort förhållande . " I sex veckor var jag blint förälskad i honom. Sedan löstes det upp, som ett moln;det var ett väldigt kortvarigt förhållande" skrev studenten senare, hans namn var James Lees-Milne.

Utöver Alec Guiness är de av mig mest kända Evelyn Waugh och hans son Auberon. Han avslutar med George Orwell  (1903-1950). "Överräckningen" lyder så här:

"Anthony Powell var den som anförtroddes att välja psalmerna på George Orwells begravning"

Texten om Anthony Powells inleds så här:

"Anthony Powell tog sin fru Lady Violet, under armen och klev in på i Café Royals matsal. Han ångrade sig omedelbart. De hade inte besökt den eleganta viktorianska restaurangen på Regent Street sedan kriget bröt ut. Men nu, i september 1941, hade Powell fått befordran till den militära underrättelsetjänstens sambandskontor. Han hade svidat upp sig i sin ärvda mässdräkt, med ståkrage och mässingsknappar.

Vid ett bord på andra sidan rummet satt Eric Blair, mer känd under pseudonymen George Orwell. Vad värre var, han delade bord med Inez Holden, god vän till paret Powell. Det var oundvikligt att Holden skulle presentera dem.

---

Orwells uppenbarelse var Ferlinsk i sin skraltiga sjabbighet. Powell lät sy upp sina kostymer. Han levde inget bohemliv och hade i tio år skött ett vanligt arbete hos förläggaren Duckworth: " Jag brukade tömma bläckhornen, intervjua omslagstecknare, hantera galningar, den sortens saker. "

De fem romanerna Powell publicerat mellan 1931 och 1939 påminde mer om Evelyn Waughs tidiga berättelser än om Orwells Homage to Catalonia eller The Road to Wigan Pier.  De bar inte på någon ambition att förbättra världen, snarare förströ den.

Men det fanns likheter. Powell och Orwell låg  vid Eton samtidigt, även om Powell inte mindes honom från skoltiden. Orwell, alltid exakt, beskrev sin bakgrund som "lägre - övre - medelklass "med en far som var kolonialtjänsteman. Powells far var överstelöjtnant i the Welch regiment, långt från prestigefyllda förband som the Life Guards, the Grenadiers och the Household Calvalry. Orwell skulle antagligen ha placerat honom i övre-övre-medelklass. Knappast en avgrundsdjup klyfta. Att de kunde finna varandra över en mässdräkt antyder att de också delade en viss dandyism, i Orwells fall uttryckt i stilfull sjaskighet. Och så hade de båda ett kärleksfullt förhållande till sin gemensamma kultur.

De mer än 400 sidorna är en fröjd att läsa:
 Om The Bright Young People, Kenyas Happy Valley, "Brideshead revisited", Mitfordsystrarna,  
The New Party which merged with the British Union of Fascists (which included the Blackshirts) osv...
REKOMMENDERAS!