Pastoralsymfonin

I samband med boksorterande dök plötsligt den här boken upp.
Samma  år, 1947,  som jag började på  läroverket fick André Gide
Nobelpriset.
Kriget var slut - alla andades ut.
Våra lärare var entusiastiska
OCH
var fulla av energi att utbreda bildning och kultur. 

Bokfyndet får mig att minnas deras väldiga propagerande för att vi skulle läsa bl.a. denna bok. Det hade uppenbarligen motsatt effekt! Forfarande erfar jag ett visst omedvetet avståndstagande...

Jag har tydligen pliktskyldigast köpt den någon gång tidigt sextiotal  då den kom som Nr:2 i Definboksserien.

Jag trodde jag hade läst den!

MEN

upptäcker att så inte är fallet.

OCH

Det är nog bäst så.

Boken passar knappast en femtonårig flicka, msn en 78- årig änka PERFEKT . Jab läser ut deknappt 100 sidorna på några timmar.

Jag håller med Sven Stolpe vars recension citeras på baksidan :

"Man läser boken imponerad av dess klassiskt rena fulländning. Det centrala, gideska temat— den egoistiska dubbelbottnen i även vår finaste ambition — gestaltas här enkelt och gripande i bilden av den protestantiske prästen, som i det längsta vill tro att han med himmelsk kärlek älskar den blinda flickan, som han tagit hand om, och som först då hans egen son närmar sig henne, måste erkänna, att även hans egen  kärlek är av jordisk art." 

Jag instämmer i påståendet : 

ANDRÈ GIDE(1869-1951) är en av detta århundrades största författare