Läsfröjd II:2

Så har jag nu läst även andra delen av Sven Fagerbergs Bronshästarna

För klarhet publicerar jag ånya innehållsförteckningen:

Det rör sig således om de fyra sista essäerna, dv 90 /291 sidorna i boken.
 Det lilla (knappt 10 sidor) inledande kapitlet "Utan bärande funktion" handlar om tre medarbetare på Elektrolux där civilingenjören SF  arbetade 1943-1965. och inleds med:

" På fyrtiotalet fanns det tre geniala män som arbetade för Elektrolux i laboratoriet på lilla Essingen. Det var konstruktören Vilhelm Kögel, kylteknikern Matts Bäckström och kemisten John Tandberg."

Kapitlet handlar om den unge nyanställde SF:s förundran och så småningom analys av hur illa, särskilt Tandbergs begåvning togs till vara på företaget. SF förväntade sig ett rikt utbyte av ideér men konstaterade besviket:

 I Tandbergs fall tyckte jag mig se en mycket hög analytisk intelligens, som inte balanserades av värderingar. Den var så stark att den smulade sönder inte bara sociala och företagsmässiga handlingsimpulser utan också de egna impulserna till forskning i deras första, dunkla former. Tandberg var en överklok Odysseus, planlöst irrande efter ett okänt Itaka. När världen svek honom svarade han med att isolera sig i humorns citadell där ingen kunde ta sig in

Yrkesskadad som jag är tycker jag mig ana en Aspergerpersonlighet.  När Tandberg gick i pension 1962 hade ju ännu inte den anglosaxiska världen "upptäckt" Hans Aspergers vetenskapliga insats, som ju försiggick i skymundan i Wien under efterdyningarna till andra världskriget.
1944 publicerade barnläkaren Hans Asperger en beskrivning med en speciell kombination av kontakt- och beteendeproblem. Lorna Wing, en engelsk barnpsykiater skrev 1981 en artikel där hon presenterade Aspergers arbete och hon gjorde det känt i England. För att skilja den här gruppen från autism föreslog Wing begreppet Asperger syndrom.

 

I denna avslutande del är det de 32 sidorna om Emanuel Lasker,  
schackvärldsmästare i 27 år (1894- 1921)  
som är mest läsvärda.

Jag hade ursprungligen tänkt att redovisa

  RESTEN av boken, avsnitten 8-11

MEN

Inser att det nionde

Emanuel Laskers tema

är så fyllt av innebörd

att jag får spara de två sista till ett tredje avsnitt!

När SF skall analysera Laskers storhet inleder han med en analys av schackspelandet: 

 Schackbrädet är ett laboratorium, om vi inte glömmer bort att det är ett schackbräde

"I mer än 1000 år hade man spelat schack på måfå, efter tillfälliga impulser, ungefär som man ännu bedriver politik (sic!), och det dröjde ända till slutet av artonhundratalet innan Wilhelm Steinitz lade fram en fördjupad uppfattning om spelets egen verklighet.  Steinitz är schackteorins pionjär, men hans geniala idéer förstods av ingen till att börja med, och skulle antagligen fallit i glömska om inte Lasker fäst uppmärksamheten på dem och utvecklat dem vidare.

Emanuel Lasker var född i en fattig judisk familj på den brandenburgska landsbygden. Han hade en sex år äldre bror Bertold. Båda var synnerligen studiebegåvade. De sökte sig till Berlin.

"De båda bröderna levde i misär, som många andra av den tidens hungerstudenter. Det berättas om dem att de vissa perioder endast ägde ett par byxor tillsammans, vilket framtvingade en noggrann organisation av besöken i yttervärlden."

Bertold blev så småningom en berömd läkare.  Emanuel avlade en lysande gymnasieexamen i matematik Våren 1895 ger han en föreläsningsserie som också ges ut i bokform:
"Sunt förnuft i schack" och disputerar i matematik samma år.


En matematikprofessor, K.E. Hirsch, har sagt att Laskers avhandling som i utökad form publicerades i en vetenskaplig tidskrift 1895, var nyskapande och viktig, och att Lasker, om han så velat, utan tvivel skulle ha haft en lysande akademisk karriär framför sig. Men Lasker sökte sig mot en större helhet. Hans huvudintresse blev filosofi, eller kanske snarare Zen, för det är fråga om en livsform, inte om vetenskap i traditionell mening. Han skrev tre filosofiska arbeten, och så småningom försökte han åskådligt gestalta sina ideér i det nämnda versdramat skrivet tillsammans med Bertold, som lär ha stått för det formella medan Emanuel stod för tankarna.

Lasker hade allt det som Hemingway hade, friskheten och glöden, den stora viljan, men han hade också något mer. Vi har sett att Hemingway började tvivla på en direkt tillämpning av stridens arketyp, men att han aldrig kom längre än till tvivel. Lasker gick vidare, han gjorde ett försök att förädla våld och strid till kraft och insiktsfull planering. Det förefaller mig att något sådant måste göras. Stridens arketyp måste bort från Mandalans centrum, men den måste bibehållas som en vitaliserande faktor om vi inte ska hamna i utopiska fromlerier. 

Strid i Laskers mening är helt enkelt anpassning till en given miljö.

Läran om striden är

"ett försök att tänka Darwins tanke till slut"

Anpassning är inte något självklart - de usla schackspelarna lär sig ingenting,
inte heller politikens pampar.

För Lasker är filosofi en konstform, en livsform, ett försök att orientera sig i livsprocessernas helhet. All har en filosofi, säger Lasker; de flesta formulerar den inte, men de lever den med  fullkomlig säkerhet.
---
Laskers filosofi, redovisad i Die Philosophie des Unvollendbar som publicerades 1919,var  det vapen som gjorde att Lasker även i hög ålder kunde mäta sig med den absoluta världstoppen:  

"Lasker anser sig där logiskt ha bevisat att det inte finns någon möjlighet att uppställa en formel ur vilka alla tänkbara aritmetiska satser kan härledas. Mängden av aritmetiska satser är därför inte något teoretiskt gripbart begrepp som de givna talserierna, den är både praktiskt och teoretiskt outtömlig i Laskers terminologi "Unvollendbar".

Laskers skiljelinje går sålunda mellan praktiskt outtömlig men logiskt och teoretiskt gripbar å ena sidan och praktiskt outtömlig, alogisk, icke teoretiskt gripbar å den andra. Svåra och hindrande tankefel uppstår när man som ofta är fallet, behandlar företeelser från den sistnämnda, icke rubricerbara gruppen t.ex religion, livsform, politik, som om de hörde till den förra rubricerbara."




"En kanske ännu märkligare prestation gjorde Lasker i Moskva 1935, där han som 67-åring mötte 19 av de då främsta mästarna utan att svikta eller förtröttas. Botvinnik och Flohr delade segern, men pensionären Lasker var trea, bara en halv poäng efter de bästa i den unga generationen.
Att Capablanca deltog och blev distanserad var naturligvis extra glädjande"

Följ den spännande fortsättningen!