Förruttnelse

Oxeln som nyss blommade så vitt står nu ledset brun 

Varje år har jag glömt hur svindlande underbar tiden mellan hägg och syren är!

Varje år blir jag, när vissnandet abrupt infinner sig och jag blir varse alla meterhöga nässelbuskage i rabatterna och maskrosor i gräsmattan, lika bedrövad.

Minns Stagnelii dikt:

Till Förruttnelsen 

 Förruttnelse, hasta, o älskade Brud,

 att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

blott dig till förhoppning jag äger.

Fort, smycka vår kammar — På svartklädda båren

den suckande älskarn din boning skall nå.

Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren

             skall henne beså

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp! 

Förkväv i ditt famntag min smärta

I maskar Lös tanken och känslorna opp,

      i aska mitt brinnande hjärta.

Rik är Du, o Flicka! — i hemgift du giver

den stora, den grönskande jorden åt mig. 

Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver

             därnere hos dig

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm

oss svartklädda brudsvenner följa.

Vår bröllopssång ringes av klockornas malm 

 och gröna gardiner oss dölja.

När stormarne ute på världshavet råda,

när fasor den blodade jorden bebo,

när fejderna rasa, vi slumra dock båda

        i gyllene ro.

MEN

Så ger jag mig i kast med rabatterna
och vad hittar jag väl där?

En prästkrage har självsått sig...
och
gräs UTANFÖR rabatterna kan vara riktigt vackert...

*